Synd, skam och översättning

Känner en underlig skam när jag ser Åbo stads konstiga översättning av ”Siisti Turku”, det som står på en dekal som ska dra blicken till sopkärlen som finns längs åstranden.

I dem förväntas vi lägga det som uppstår när man äter ute på coronavis: pizzakartonger, pappmuggar, använda munskydd.

Uppmaningen på svenska blev fel kalibrerad. Det är inte första gången det händer, och säkert kommer det att hända igen. Men när ens egen stad, som är tvåspråkig, beställer en text som ska vara på två språk och det ena blir en varg, då blir man lite arg. Föreställt scenario: finns en text på finska, det yxas till en svensk översättning, sen är det jättebråttom. Den som är ansvarig har åkt på semester, den som skulle kolla hur det utföll blev aldrig kontaktad, och så blev det som det blev.

En sådan händelsekedja har jag en gång bevittnat på nära håll, fast den gången var inte Åbo stad den skyldiga. På klistermärkena vid ån är det fråga om väldigt få ord, att sikta rätt på dem borde inte ha varit för svårt.

Känner en underlig skam när jag ser undermåliga översättningar i offentligheten.

Det är som när andra i familjen får julklappar som är uttänkta och värdefulla och man själv får någonting ur slumplådan – enda slutsatsen man kan dra är att man inte räknas. Eller så är det som när någon tafsar på en och hånfullt drar till med att den som protesterar bara är överkänslig. Det var ju inte illa ment, tvärtom nästan.

Känner också en underlig skuld inför dekalens obegripliga svenska. Tänk om vännerna från Stockholm kommer över och upptäcker den! Tänk om de tror att jag uttrycker mig så? Att det är jag som skrivit den! Som språkminoritet läser man in en oändlig likgiltighet i de gräsliga översättningar som ledigt tar sig in lite överallt. Så om man inte avsåg att visa sådan likgiltighet är det bara att göra om, göra rätt. Det tänker Åbo stad också göra. Tack för det!

Språkminoriteter skriker som om de kastades i nässelgropen när stat och kommun ger fanken i deras rätt. Det är helt rimligt.

Men för mig finns en nivå som är etter värre, och det är att varje skitöversättning ju är ett attentat på språket i sig, ett medvetet mordförsök på medlet för vår kommunikation. Skammen jag känner när jag ser mitt språk misshandlas av dem som borde veta bättre får därför flyta tillbaka till dem som höll i pennan. De som pucklade på språket tills det nästan dog.

Det finns tyvärr också en utbredd luddig uppfattning att översättning är något som reser i andra klass. De flesta har väl hört någon säga att den inte gärna läser översättningar, så mycket går ju ändå förlorat i dem.

Men frågar man vilken förlust som avses får man just inga svar, och påpekar man att mycken litteratur hade blivit oläst om det inte fanns översättare får man idel irriterade blickar. Nobelpriset i litteratur skulle knappast finnas utan översättare. Och många skriftspråk, inklusive svenskan har fått en kraftfull vitaminspruta av centrala klassikeröversättningar. Shakespeares dramer, till exempel, har varit språkligt konditionshöjande.

Slarv i översättning är synd och skam.

Det förekommer att översättare piskas att snabba på. Marknaden väntar. I årets utgivning i Finland ser man spår av sådan piska, det är inte vackert.

Att säga att det inte gör så mycket (jag har hört det!) förvärrar saken, underbygger också tanken som slagit rot i Sverige, att vi som skriver svenska i Finland har ett dåligt språk.

Till slut, för tydlighetens skull.

Åbo stad, som är tvåspråkig, borde, om man är petnoga, inte beställa översättningar. Det man ska fråga efter är text för det ändamål som behövs – och den ska funka klanderfritt på det språk den skrivs, svenska, respektive finska.