Svar till Bo Holmberg

Bo Holmberg kommer i en insändare (23.3) med saftiga anklagelser mot vänsterpartierna i allmänhet och mig i synnerhet. SOTE kommer i sitt inledande skede att handla om primärvård. Det är helt riktigt att det på många ställen är långa köer med väntetider vilket i huvudsak beror på obesatta tjänster. Detta beror i sin tur på en relativ brist på allmänläkare men sannolikt också på att lönerna kan vara högre inom bemanningsföretag och inom privatsektor. Det uppstår lätt en ond cirkel som kan vara svår att bryta. Dyra bemanningsföretag med dålig kontinuitet får lösa personalbristen. Den stora utmaningen är naturligtvis att skapa så goda arbetsförhållanden att det blir attraktivt att arbeta på en hälsocentral. Samtidigt kan man ifrågasätta om läkare inom den offentliga sektorn även i fortsättningen skall ges möjlighet att vid sidan av jobba på konkurrerande företag.

Bo Holmberg är nog inte välinformerad om han tror att man sysslar med angiografier och magnettomografier på våra hälsocentraler. Denna typ av undersökningar sker till övervägande del inom specialsjukvården. På en välfungerande hälsocentral behövs främst god tillgänglighet, god kontinuitet och en kunnig personal. Primärvården bygger inte som Holmberg tror på dyr högteknologi utan på gedigen kunskap.

Det finns många välfungerande företag inom vårdbranschen, speciellt ekonomiskt sett. Som jag påpekade i min förra insändare är däremot inhemskt ägande inget argument då ägoförhållandena i bolag kan skifta snabbt. Ett företags ledning är skyldiga att se till aktieägarnas intressen, inte till patienternas bästa. Erfarenheterna från Sverige visar att en stor del av de uttagna vinsterna i välfärden försvinner ut ur landet till skatteparadis.

Ett stort problem med reformen är att de mest lönsamma kunderna är de lättillgängliga, vilket betyder tätort och inte glesbygd. Ersättningen utgörs av listade patienter vilket innebär att multisjuka och ibland mycket vårdkrävande kroniker är mindre intressanta än relativt friska patienter med hög vårdkonsumtion som söker hjälp för mindre allvarliga åkommor. Risken är stor att man ägnar sig åt olika kontroller som inte alltid är medicinskt befogade. De fattiga pensionärer, och arbetslösa som Holmberg säger sig värna om är nog mindre intressanta än innerstadens medelklass och höginkomstagare. Då landskapen inte har någon egen beskattningsrätt finns två val när pengarna sinar. Höja klientavgifterna eller skära i servicen.

Det allvarligaste problemet med reformen är den bristande lyhördhet man haft gentemot ett stort antal sakkunniga som varnar för ett totalt kaos. ”Århundradets reform” borde ha största möjliga parlamentariska bredd och inte drivas igenom på detta ovärdiga sätt. Den finländska sjukvården är en gemensam angelägenhet där det borde vara en självklarhet med en bred parlamentarisk samverkan. Då vi redan har en sjukvård i världsklass samt ett fungerande samarbete med privata och tredje sektorn borde vi fokusera på väsentligheterna, fungerande vårdkedjor och en jämlik tillgång till vård. Socialvården och landskapsstyret borde aldrig ha inkluderats i reformen.

Viktor Kock

Ordförande, FSD