Supa som en borstbindare?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Borstbindarna söp inte mer än andra. Uttrycket att supa som en borstbindare härstammar från en ordlek i tyskan: Saufen wie ein Bürstenbinder, där saufen betyder supa och bürsten betyder både borsta och supa. Ordleken har givit borstbindarna dåligt rykte. I dag hade det varit politiskt inkorrekt att driva med en yrkesgrupp.
Jag fastnade vid detta supa, men i ett annat sammanhang, genom en nostalgisk tillbakablick på mig själv, då en liten unge som serverades mat av min farmor. Famo var en urhelsingforsare av tredje generationen med öst- och västnyländskt påbrå. Det var 1950-tal och vi skulle gå och se ”levande bilder” (film, jfr fi. elokuva) fast det ”snögade” ute. Och så skyndade hon på mig.
”Drick supa på!” fick jag höra. Jag skruvade på mig och tyckte väl hon uttryckte sig konstigt med detta supa, uttalat med kort o. Det tycker jag inte längre efter en lång stund av botaniserande i ord. Hon talade alldeles rätt, och ordet supa kunde spåras ned till 1500-talet och äldre. Man åt supanmat och kunde supa soppa och också supa mjölk. Att supa var att sörpla i sig något. ”Bonden aff faten djupa fåår supa / Hvite miölken sööt ” (1685 enl. SAOB).
Att ett par personer kan vara lika goda kålsupare får sin förklaring. De åt kålsoppa, alltså supanmat.
Vår användning av supa, alltså dricka för mycket, kommer fram senare, under 1700-talet.
Men de stackars borstbindarna har fått tåla mycket. Enligt senare talesätt inte bara super de – de svär, röker och ljuger också. Allt på grund av lite ordlek.
Supanmat, superi förefaller långt från en elegant supé med tända ljus och skumpa i kylen. Egentligen är det samma soppa bakom allt. Supén kommer in i finare kretsar i slutet av 1700-talet då allt franskt var ett tecken på bildning. Den lär från början betecknat furstliga kvällsmål.
Bellman i slutet på 1700-talet skaldade rakt på sak: Tycker du att grafven är för djup, Nå välan, så tag dig då en sup, / Tag dig sen dito en, dito två, dito tre, / Så dör du nöjdare.” Bellman må illustrera superiet. En samtida beskrivning säger att ”Bellman redan gammal; han gick krokig och blev ej munter vid bordet, förr än han druckit några glas”. Krog eller salong kvittade lika.
På något vidunderligt sätt trotsar språket nuet.
En liten tillbakablick och supen får en ny dimension och för oss genom tid och rum. Skål famo!
Här kan du läsa fler kolumner av Leif Höckerstedt.