Stunder då vi möts utan att vi behöver vara oroliga för att göra bort oss

Människan kopierar varandra och därför är det bra med många förebilder. Handeln öppnar upp otaliga möjligheter för oss, internet levererar otaliga bilder av livet, det finns inga gränser för tillvägagångssätt. Vi människor är vanedjur och gör gärna såsom vi har gjort tidigare, samtidigt som vi påpekar individualismen. Jag är självständig och gör mina val själv är mångas motto. Så här tror vi att det fungerar, men ändå så gör vi såsom många runt omkring oss har gjort tidigare.

Vi väljer kanske bort vissa ord men håller kvar det vi tror skapar stämning. Det är viktigare med fasaden än innehållet. Jag får känslan av att vi alltför ofta kopierar utan att ta till oss innehållet. Då blir resultatet mer ett dåligt skådespel än närvaro. Symboliken och det ordlösa värdesätts inte utan vi tror att allting handlar om ord och det intelligenta förståndet.

Det är utmanande med situationer där vi bara kopierar utan att reflektera över frågan, vad är det vi vill med detta. Jag tänker att varje tal vi håller och varje tillställning vi ordnar har ett djup, men vilken väg skall vi gå dit? Vill vi sätta energin på det yttre, gamla klichéer, så att glansbilden lever kvar, eller vågar vi skapa en väg som är gjord för oss? Rutiner skapar trygghet, men försvinner samtidigt äktheten, friheten ur tillställningen?

I historien fann man tryggheten i gruppen. I en bygemenskap med 15 personer fanns det plats för alla att vara duktiga på någonting. Idag kan snart ingen hävda sig, för vi kan alltid googla fram en som presterar bättre. Men då handlar det om prestation, handlingen, orden får stå i centrum igen. Globaliseringen har gjort det näst intill omöjligt att identifiera sig genom handling, så vi får backa och titta närmare på oss själva. Jag tror det viktiga är att ställa sig frågan; är jag välkommen som jag är med min berättelse eller måste jag kIä den i en vacker skrud för att hålla fasaden uppe? Jag tror på att stunden där du och jag upplever någonting, där formas också jag. Det stora är ibland ordlöst men ack så självklart.

Den känslan är jag också ute efter nu i sommar. Möjlighet till stunder där vi möts utan att vi behöver vara oroliga för att vi gör bort oss i formuläret eller stör någon annan i stunden. Jag tänker att midsommarens glamour är midsommarstången, blommorna och maten, men det som bär helgen är närvaron och möjligheten att vara välkommen med sin egen, kanske lite trasiga berättelse.

Så vem vet om jag plockar sju blommor och sätter dem under kudden, liksom traditionen säger. Men det jag vet är att jag gör det inte ensam. Jag är med på det mesta så länge jag får vara med dig, så att du och jag kan dela på stunden. Det är det som är heligt, inte traditionen i sig utan vägen vi delar.