Studenticovid

Jag förstår att den nuvarande coronasituationen med allt vad där tillhör är svår och frustrerande också för studerande. Deras ungdomstid är nu. Inte bara ifråga om att festa runt, upptäcka sig själva och andra, utan därtill beträffande nätverkande med tanke på kommande don och livsuppgifter. Åren vid universitet och andra skolningsinstanser brukar kunna innehålla studentikosa element. Man stjäl skyltar och hivar cyklar på tak, startar upp galna upptåg. Man är lite bångstyrig, aningen olydig. Överträder lagens råmärken i smärre saker och till och med i större (som att driva lönnkrog, grå affärsverksamhet). Man kan dessutom bli politiskt framfusig och inta Gamla studenthus eller kedja sig i träd på Vårdbergssluttningar. Det är kanske ur dessa vinklar och vrår jag en fredag i slutet av november klockan sju på kvällen försöker betrakta ett gäng studerande i gula halare i Domkyrkoparken. Kanske har de något slags lillajulsfundering på gång. Står i en tät ring mittemot statyn av Per Brahe, ni vet, han som var helt nöjd med vårt land. En bärbar musikanläggning är på och den sociala umgängelsekoden är kalkylerad för närkontakt. Visserligen består gänget på sin höjd av dussinet halartyper och församlingen har sig i utomhusmiljö, där smittorisken inte är lika alarmerande. Men de enda riktiga försöken till att åtminstone stundvis efterleva säkerhetsavstånd utövas av två unga män, som skingrats ur den gula skocken för att urinera mot träd på respektabelt avstånd från varandra. Ja, inte är det lätt att vara ägare av studierätt i dessa tider. Gunnar Högnäs

Åbo