Stora investeringar i försvaret behövs för att försvara vår kultur och demokrati
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Stora investeringar i försvaret sker på europeisk nivå men också hos oss, vilket hände alldeles nyss då regeringen beslöt att höja försvarsanslagen till 3 procent av BNP fram till 2029.
Regeringen hänvisar till att det oroliga läget i världen föranleder detta. Ett beslut som noterades med tillfredsställelse inom NATO.
Man torde med fog kunna påstå att det säkerhetspolitiska läget förbytts till ett osäkerhetspolitiskt läge.
Det är inte svårt att erhålla politiskt stöd för satsningar på försvaret i vårt land.
Alla vet att vi har en aggressiv granne som vi har historisk erfarenhet av som lett till stor blodspillan.
Det är lätt att säga att vi inte ska förhasta oss men svårare att ens övertyga sig själv om detta när man vet med vilka mål för ögonen putinismen agerar.
Det kan på vissa plan jämföras med Stalintiden.
Det farligaste fenomenet är kanske den obefintliga respekten för mänskligheten – eller som president Koivisto uttryckte det i en av sina böcker: ”I Ryssland har det varit andra målsättningar än människornas välbefinnande som härskat”.
Ifall man beaktar försvarsinvesteringarna utifrån realistiska ekonomiska data och finner att vår ekonomi är så hårt belastad att man inte kan tala i de ekonomiska termer som regeringen nu gör.
Vi skall inte tala om krigsekonomi men positionen är hög utsatthet .
Vi torde kunna räkna med att Natomedlemskapet har en betydelse men i vilken omfattning går inte att säga.
Trumpadministrationen har gjort sitt bästa för att förtroendet för paragraf 5 har rubbats även om vår statsledning anstränger sig till att vi ska lita på den.
Ensamma klarar vi förstås oss inte. Detta är i så fall en chimär.
Det existerar inte signaler som tyder på att vi skulle få uppleva någon förändring hos vår labila granne.
Om det sker så sker det snabbt och överraskande eftersom man inte har en offentlig politisk diskussion i Ryssland och aldrig har haft det.
I allmänhet brukar man anse att en upprustning av den kaliber vi nu ser i stora delar av världen utgör en risk för att krig kanske utbryter.
Så förefaller det inte som diskussionen går nu, men det kanske beror på att de allra flesta rustar för att försvara sina positioner, inte för anfall.
Men hur är det med USA:s hot som administrationen ofta kommer med? Grönland är ett konkret exempel.
Hoten prövar hårt den danska regeringens nerver. Det är en unik situation och någonting som den amerikanska presidenten borde skämmas för.
Hos oss är det betydligt lättare att få gehör för försvarsinvesteringar än för humanitär utlandshjälp också under mer normala förhållanden, om vi talar om de breda folklagren.
Det beror i rätt hög grad på vår utsatta position men nog till en del också på folkmentaliteten, det lönar sig knappast att försköna den bilden.
Men nu står det klart att försvaret måste prioriteras.
Det gäller att försvara vår demokrati, och vår kultur.
Vi har periodvis blivit påverkade men inte direkt styrda.