Stjärnan, säsong tre

Karl Ove Knausgård blir intervjuad en hel halvtimme i Babel, samtalet är väl förberett och lite flirtigt, som det brukar vara. Jessika Gedin är bra på det hon gör. Författarna säger ofta inspirerade saker där.

Knausgårds Morgonstjärneromaner har jag läst med stort intresse så fort jag hunnit, fast jag inte väntat på dem som ”på ett album av David Bowie”, som en kritiker i Sverige inledde sin hänförda harang.

När jublet slår i taket innan argumentationen tagit fart blir jag osäker. Och jubelkranen öppnar osvikligt för det andra: en kritiker i Aftonbladet sågar den senaste, ”Det tredje riket”, så flisorna ryker och länkar njutningsfullt The Guardians omilda behandling av svitens del ett. En ”autodafé”, kallar han det.

Oj, Syvert! tänker jag då. Syvert skulle gå och googla ordet och säga jasså!

Syvert är den av romanpersonerna som jag känner mest för – han har en intressant utveckling. I den aktuella delen har han ett lite förvånande (också ur kompositorisk synvinkel) möte med en annan romanperson och måste ursäkta sig och gå på toan för att googla ”stoiker”, ett ord som hans motpart använt.

Det tycks i alla fall inte vara en förolämpning. Syvert har blivit en man som inte slösar tid och krafter på tjafs.

Fast helt rationell är han inte, i slutet av ”Det tredje riket” gör han ett synnerligen kostsamt impulsköp, utan att konsultera Lisa, hustrun.

Det oroar. Morgonstjärneberättelsen lever av det oroande i stort och smått.

Och berättandet i den blivande tetralogin påminner om teveserier, som är upphängda på personerna på gott och ont. Nu är vi inne i säsong tre, och de lösa trådarna är en hel härva.

Men Syvert kan man inte glömma. I andra delen, ”Vargarna från evighetens skog” frotteras vi länge med Syvert, grabben utan särskilda intressen som lever i en konstant medelhög vantrivsel.

Till slut får han ett sommarjobb på en begravningsbyrå, helt i paritet med stämningen i hans liv, tycker man.

Det fina med den unga Syvert är omsorgen ha visar sin lillebror. Han ser till att de äter, steker och steker fiskekaker, norrmännens livrätt. Hur många fiskekaker man måste steka i en roman egentligen? Det minns jag att jag skrev. Svaret kom blixtsnabbt: ”Jag har heller aldrig gillat Knausgård.”

Jag tar kommentaren som exempel på hur läsning ser ut i dag, vilka filter som styr. Det är i alla fall en läsning som inte just drivs av frågor. Jag sörjer mycket över det.

Till min förtjusning skymtar fiskkakorna i den nya boken.

”Är det okej med fiskkakor?” frågar Syvert, sedan länge välbeställd chef för ett blomstrande företag i begravningsbranschen.

Det samlade stekoset från hans ungdom känns (och förflyktigas) i samma ögonblick. Snyggt jobbat!

Romanerna om morgonstjärnan handlar om de yttersta tiderna, ett motiv som kyrka och tro tidigare haft monopol på. Nu har de lämnat ifrån sig det monopolet.

Det är de yttersta tiderna utan gud. Det är lätt att missa mottot för del tre: ”Det finns ingen Gud där jag är”. Vissa av personerna är ganska säkra på att de sett djävulen.

I Babel svarar Knausgård svamligt på frågan vad han menar med djävulen och vad en modern berättelse menar med att föra in en sån aspekt.

Morgonstjärneromanerna återför i varje fall litteraturen till arenan för tankeexperiment, utförda i en igenkännbar mänsklig värld.

Vad väntas då av en människa? Syvert karaktäriseras som en som inte tänker på konsekvenserna av sina val. Kanske börjar han tänka i den avslutande delen. Vi får se.

Men mänskorna väntar sig ganska lite av varandra, kanske av sig själva. Ett ruskigt trippelmord har inträffat. Underligt nog känns det, i alla sina detaljer, inte värre än något annat av det berättade. Det är ett grepp som är sagans.

Hur den slutar ser vi fram emot med oro.