Stefan Wallin slår slint med mossig retorik om "ytterligheter på båda sidorna"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Stefan Wallins försök att analysera den politiska polariseringen bland unga (ÅU 26.7) kräver ett svar.
I sin kolumn drar han fram den bekanta retoriken om ”ytterligheter på båda sidor” och ondgör sig över att unga dras till radikala ideologier på både höger- och vänsterkanten.
I sin argumentation tar han avstamp i Helsingin Sanomats gallup (18.7) där 23,7 procent av 18–24-åringarna skulle rösta på Vänsterförbundet och 18 procent på Sannfinländarna. Centern och SFP skulle få ett sammanlagt stöd på endast 8,3 procent.
I sitt försök att måla upp ”vänstern” som lika extrem som ytterhögern drar Wallin in klimataktivism, samt unga demonstranter och festivalbesökare som han sett bära t-skjortor med sovjetsymboler.
Det är lätt att dra på munnen åt hoppet från Vänsterförbundets stöd bland unga, till hammaren och skäran på någons t-skjorta. Det är en i sig berättigad fråga varför man vill bära symboler som förknippas med ett totalitärt terrorvälde som dödade miljontals människor, men jag tror att Wallin ändå kan sova lugnt i förvissningen om att dessa t-skjortsbärare knappast utgör samhällsomstörtande element.
Men det finns en allvarligare kritik att framföra mot det perspektiv som Wallin, i sin ganska spretiga analys, framför.
Jag antar att Wallin anser att han skriver ur en mittenposition, i alla fall positionerar han som tidigare SFP-höjdare Svenska folkpartiet som ett mittenparti. Problemet är att det som uppfattas som mitten inte är statiskt. När mitten rör sig högerut, kommer vänsterns politik att uppfattas som mera radikal och ytterhögerns politik som mindre radikal, oberoende av om dessa partier ändrat något i sin faktiska politik eller inte.
När den så kallade mitten slutar försvara mänskliga rättigheter, börjar de som fortfarande försvarar alla människors lika värde att framstå som ”lite extrema”. När allt fler partier överger en strävan att upprätthålla ett välfärdssamhälle som garanterar drägliga livsvillkor åt alla, omvandlas de som fortfarande vill bevara universell välfärd till en position på ena ytterkanten.
Men genom att slänga med retoriken om ytterligheter på båda sidor kan man få det att verka som att man själv hela tiden suttit stadigt på samma plats i mitten, och därmed dölja hur ytterhögerns frammarsch skapat en förskjutning av hela det politiska fältet. Då kan man fortsätta framställa sig själv, eller sitt parti, som ”den sansade rösten i mitten”.
Ytterligare, den vänsterradikala rörelse bland unga som Wallin försöker måla upp är en halmgubbe. Den finns inte, vilket blir komiskt tydligt i Wallins egen argumentation när han inte har något bättre exempel att komma med än sovjetnostalgiska plagg och klimatrörelsen. Wallin konstaterar med ålderns mognad att unga visserligen brukar vara radikalare än sina föräldrar, men att i småbarnslivet med ”farmartoyotan framför radhuset med trampolin och labrador” byts radikalismen ut till pragmatism. Det blir viktigare med fungerande dagis och skola och att ta hand om åldrande föräldrar än att ”ligga i klimatspagat på asfalten och bli bortburen mot blåljusen.”
Jag tänker snarare att senastdå man får barn är väl det mest rimliga att ta klimathotet på allvar och arbeta för att även ens barn och barnbarn ska kunna leva i ett stabilt samhälle på en beboelig planet? (Även om formen för detta i småbarnsvardagen inte nödvändigtvis behöver vara civil olydnad.)
Emma Strömberg