Statens syn på skärgården

Skärgårdsdelegationen ordnar årligen i juni ett seminarium där olika frågor relaterade till skärgården, kust- och insjöområden diskuteras. Skärgårdsdelegationen, som numera är en del jord- och skogsbruksministeriet, är en permanent lagstadgad delegation.

Delegationen har ordnat sitt årliga seminarium enligt samma koncept i väldigt många år. Innehållet under seminariet har varierat, men av förståeliga orsaker har rubrikerna på inläggen ganska långt varit de samma. Skulle det från statens sida vara dags att närma sig skärgårdsfrågorna ur en fräschare synvinkel?

Skärgårdsdelegationen har verkat sedan år 1958. Dess företrädare var skärgårdskommittén, som tillsattes år 1949. Skärgårdsdelegationen har tagit initiativ i många viktiga frågor och har även arbetat fram olika program. Det senaste är det nationella skärgårdsprogrammet för åren 2017 - 2019. Om programmet kan sägas att det är ett bra och informativt paket, men inte speciellt innovativt. Programmet konstaterar ganska långt rådande förhållanden i skärgården, men lyfter inte fram nya möjligheter.

I Finland finns åtta skärgårdskommuner, av dessa finns tre i Egentliga Finland. Pargas, Kimitoön och Gustavs är skärgårdskommuner. I samtliga tre kommuner räknas 100 procent av invånarna höra till befolkning i skärgården. Det här är en bra sak bland annat med tanke på statsandelarna och med beaktande av att cirka 20 procent av befolkningen i Pargas bor utan fast vägförbindelse, medan siffran i Gustavs är 10 procent och på Kimitoön 4 procent.

Status som skärgårdskommun erhålls via en förordning av statsrådet. Nuvarande förordning gäller fram till den 31 december 2019. Efter det bedöms läget på nytt. I kommunerna förs i flera sammanhang en diskussion om servicen i skärgården. I den diskussionen glömmer man ofta bort att kommunerna Pargas, Kimitoön och Gustavs ur statens synvinkel i sin helhet är definierade som skärgård. I kommunerna framhålls ivrigt att vissa delar av kommunerna är mera skärgård än andra, vilket i sig är sant. I kommunikationen med staten är den här infallsvinkeln ändå inte den klokaste, med tanke på framtida beslut om status som skärgårdskommuner.

Lagen om främjande av skärgårdens utveckling, mera känd som skärgårdslagen, trädde i kraft år 1981. Lagen förpliktar staten och kommunerna att bland annat arbeta för att trygga skärgårdens näringar, trafikförbindelser, service och miljö. I Åboland gäller lagen alla delar av kommunerna Pargas och Kimitoön, inte bara de sydligaste delarna av dem.

Den viktigaste delen av skärgårdslagen är paragraferna 5 och 6. § 6 handlar om extra statsandelar till skärgårdskommunerna och § 5 handlar om ordnandet av skärgårdstrafiken som till exempel förbindelsefartyg. Dessa är också de största kostnadsposterna ur statens synvinkel. Här har lagen fungerat bra, i alla fall än så länge. Via denna del av lagstiftningen har statliga miljoner kanaliserats till skärgården.

Pargas fick år 2017 som skärgårdstillägg i statsandelarna cirka 5,9 miljoner euro, Kimitoön cirka 2,6 miljoner euro och Gustavs cirka 0,3 miljoner euro. Färj- och förbindelsebåtstrafiken kostar årligen ca 70 miljoner euro. Frågan som kontinuerligt dyker upp är hur länge denna trafik ska vara avgiftsfri? Trycket på att införa avgifter ökar då den fasta befolkningen minskar och fritidsboendet ökar.

När det gäller tryggandet av arbetsplatser i skärgården har lagen inte haft någon funktion. Man kan till och med säga att lagen har varit en total flopp i detta hänseende. Staten har med hård hand sanerat bort de statliga arbetsplatserna i skärgården.

Landskapsreformen, om den förverkligas, kommer att ändra på det mesta, även statsandelssystemet. Dessutom kan man konstatera att fast reformen inte skulle förverkligas, så kommer staten att ändra på statsandelssystemet. Det här är en tradition som varje regering verkar föra vidare. Därför får man räkna med att ändringar i finansieringen kommer att ske. Åldersstrukturen och befolkningsminskningen i skärgården kommer på sikt att också minska på statens finansiering av servicen.

Det krävs ett radikalt trendbrott för att utvecklingen i skärgården ska vända. Vad är det som skulle starta detta trendbrott? Skärgården kan utvecklas, men då måste man satsa mera på att utveckla verksamheten i stället för att bara upprätthålla den.

Skärgården är ett fängslande ställe. I skärgården möter realismen idealismen, fast boende möter fritidsboende och romantiska föreställningar möter den finländska vintern. Trots detta vet vi att statens syn på skärgården inte är bestående. Minskande året om volymer gör att man inte på sikt kan bygga upp ett system som motsvarar sommarmånadernas behov. Trots skärgårdsdelegationens insats för skärgården, behövs det även från statligt håll nya och fräscha infallsvinklar.