Stark tradition i Iniö då närstående gräver gravarna – "Det är fint och det allra sista man gör för en person"
Spade, spett och plåtskivor. Det är redskapen som används då gravarna grävs i Iniö. Traditionen att familjemedlemmar eller andra släktingar gräver de bortgångnas gravar är stark.
En grå och blåsig oktoberdag är det stilla och tyst på begravningsplatsen framför kyrkan. Jag möter Kristoffer Nygård vid kyrkan. Han kör Keistiöfärjan och har ett litet jordbruk. Då det behövs rycker han ut och hjälper till med gravgrävningarna.
Han är inte medlem i en församling men hjälper ändå till samt ringer i kyrkklockorna.
– Jag har varit med sedan jag var sju–åtta år gammal, för att pappa ofta var med och grävde. Men då grävde jag inte själv. I somras var det någon som frågade mig varför jag gräver gravar trots att jag inte hör till kyrkan. Då svarade jag att vi ska alla gå samma väg. Oavsett vad man tror eller inte tror på. Alla dör någon gång.
Då man gräver en grav börjar man med att mäta upp gravplatsen. Varje grav är en meter bred och två och en halv meter lång. Urnor är mindre och det blir allt vanligare med urnor i stället för kistor, enligt Nygård.
Om marken är frusen använder man värmeelement som sätts på marken. Ett järnspett behövs ibland för att man ska komma hela vägen ner.
Man sätter ner plåtskivor i marken, längs med den blivande gravens sidor. Plåtskivorna trycks ner vartefter man gräver, annars finns det risk för att graven rasar in.
Med spetten känner man också efter var andra kistor är.
– Jag tycker att traditionen är fin och hoppas att den lever vidare. Visst finns det ju roligare saker att göra. Men att gräva graven är det allra sista man gör för en person, säger Nygård.
"Jag och min bror bar honom ner till båten på en bår, tillsammans med sjöbevakarna"
Hans pappa grävde också gravar och ringde i kyrkklockorna. Per-Jan Nygård dog år 2017, endast 65 år gammal. Idag vilar han i en familjegrav.
Nygård var den som hittade pappan då han hade dött.
– Jag märkte nog vad det var frågan om då jag kom in i huset. Jag ringde min bror som ringde 112. Sedan kom Sjöbevakningen ut med båt från Nagu. Vi försökte få en dödsattest via en bekant som var läkare så att pappa inte skulle behöva skickas i väg till Åbo. Vi försökte sköta allt själv som man hade gjort med farfar och pappas mormor. Men en rättsmedicinsk obduktion krävdes för att han hade dött hemma och ensam. Så jag och min bror bar honom ner till båten på en bår, tillsammans med sjöbevakarna.
– Det var inte ens tal om att vi inte skulle hjälpa till och bära honom till båten, det var självklart att vi ville bära honom.
Nygård tror att man har ett närmare förhållande till döden ute i glesbygden och i skärgården än man har i en större stad.
– Min farfar dog hemma och då kom kistan ut hit. Jag och pappa lyfte honom själv i kistan. Det kommer ganska nära inpå, alltihop.
Nygård har också varit med flera gånger då en kista har öppnats i bårhuset innan den stängs och bärs ut till kyrkan.
En gång ville han inte titta på personen som låg i kistan. Det var en trettonårig kompis som dog i en trafikolycka då han själv var elva år.
Begravningsplatsen ser välskött ut. Blommor och olika föremål pryder gravstenarna. Vid en av dem står en svart porslinskatt.
Vi går mot den del av begravningsplatsen som är närmast Norrbyviken. Där visar Nygård mig en gravsten som har en gråaktig nalle fäst vid sig.
– Det är den allra yngsta som jag har grävt en grav till. Det var min systers dotter, som blev två och ett halvt år gammal.
Nallen har legat vid stenen i 18 år.
– Jag har för mig att den var rosa. Det är otroligt att den har hållit.
På ett ställe står tre resliga kors i rad. Under ett av korsen vilar en postiljon som var en god vän till Nygård.
– Han var född 1949, 30 år äldre än mig. Han var från Söderby. Jag började umgås med honom som nioåring och vi fiskade tillsammans. Två år senare avlade vi jägarexamen tillsammans. Jag var elva år då och han 41. Vi fiskade och jagade tillsammans fast det var 30 års skillnad mellan oss. Han hade inga närmare släktingar så alla vi som hade känt honom grävde hans grav.
Kyrkklockorna ringer vid begravningar och högtider
Ett lätt duggregn börjar falla och vi går in i kyrkan, som inte är Iniös första. Den här byggdes 1797–1800 ”enligt byggmästare Johan Ahlströms och hovarkitekt Gustaf af Silléns ritningar, under ledning av den berömda kyrkobyggaren Mikael Piimänen”, enligt information på Väståbolands svenska församlings webbsida.
Det har också funnits åtminstone en annan begravningsplats tidigare i Iniö, cirka 400–500 meter bort från den nuvarande, enligt Nygård. Men där finns inga gravstenar längre.
Vi klättrar upp i kyrktornet längs med stabila trappor. En del av stegen är lätt sluttande vilket gör att det känns bra att hålla i ledstängerna.
Väl uppe vid kyrkklockorna öppnar Nygård ett stort fönster. Utsikten över begravningsplatsen och Iniö breder ut sig.
Det finns två kyrkklockor i tornet, en stor och en liten. Den stora klockan är tillverkad 1882 och den lilla 1770. Den lilla göts om två gånger, den andra gången efter Iniö kyrkas brand år 1880.
Om en man har dött så börjar man med den stora klockan, är det en kvinna som dött börjar man med den mindre. Man slår tiotals slag med den första, sedan 200 slag med båda två samtidigt.
– De äldre som bor här vet skillnad på om det är en man och en kvinna som dött, beroende på hur det låter.
Att ringa i kyrkklockorna när någon gått bort kallas själaringning, något som sker samma dag eller dagen efter att personen gått bort.
Numera ringer man i klockorna genom att slå med kläppen i klockan. Tidigare ringde man så hela klockan var i rörelse genom att dra i ett rep. Den sista som klarade av att ringa så med den lilla klockan i takt med den stora var Nygårds pappa.