Står vi inför en ny global våg av studentdemonstrationer?

Protesterna vid det prestigefulla Columbia University i New York City började förra veckan som en fredlig demonstration och symbolisk manifestation mot Israels krigsföring i Gaza.

Protesterna var rätt blygsamma, men på grund av polisens överdimensionerade våldsbruk mot demonstranterna eskalerade situationen snabbt till en fullskalig sammandrabbning mellan studenter och ordningsmakten.

Händelserna i New York har inspirerat nya protestaktioner runt om i landet och liknande protestläger har därefter dykt upp även på universitetscampus i Kanada, Australien, Frankrike och Storbritannien.

Sammandrabbningarnas intensitet vid Columbia University har redan öppnat upp för jämförelser med det historiska året 1968. Vittnar vi igen en global våg av studentdemonstrationer?

Även 1968 visade Columbias studenter vägen i USA. Helt som idag utgjorde demonstranterna en brokig sammansättning. Då förenades de i kampen mot bl.a. Vietnamkriget, mot kärnvapen och för medborgarrättsrörelsens målsättningar.

De protesterade mot olika sammanknutna orättvisor och demonstrationerna har fått plats i historieböckerna som progressiva ljuspunkter. Ironiskt nog även på Columbia Universitys hemsida.

Demonstrationerna vid Columbia 1968 ledde nämligen även till våldsamma sammandrabbningar då universitetsledningen beslöt att stänga ner demonstrationen och studenternas ockupation av universitetsbyggnader. Tusen poliser kallades in och 700 studenter arresterades.

Det intressanta är att trots att de flesta idag hedrar minnet av studentprotesterna 1968 och lyfter fram deras betydelse för politisk förändring, glöms det bort att samtidens konservativa och liberala (inklusive många studenter) var ytterst kritiska till protesterna.

Problemet är att de positiva minnesbilderna konstruerats långt i efterhand.

Det är enkelt att efteråt ge sitt stöd till kontroversiella strider som redan avgjorts. Ett av de viktigaste arven från 1968 är bilden av studenter som en allmän drivkraft för rättvisa.

Även under de senaste dagarna har professorer och lärare vid universiteten passionerat försvarat sina studenter och betygat att de står på rätt sida av historien.

Studenterna har hjärtat på rätt ställe. Som alltid finns det provokatörer, eller i detta fall antisemiter som representerar en liten minoritet, men det ändrar inte på helhetsbilden. På agendan står igen både rättvisa och frigörelse.

Under de senaste dagarna har hundratals studenter arresterats och även äldre professorer som stått upp för sina studenters rättigheter har våldsamt tryckts ner i marken av polisen.

Vi borde all ställa oss följande fråga: om den auktoritära polisstatens intrång på universitetscampus ses som lösningen, vad är då problemet med den liberala demokratin?

Vi borde försvara studenters rätt att protestera, och acceptera att de inte alltid tar en fredlig form. Militanta polisaktioner visar att viljan till de-eskalering och dialog mellan parterna saknas helt.

Trots parallellerna till 1968 är dagens händelser ingen enkel återupprepning av historien. Det nya är den svåra balansgången mellan en nolltolerans för anti-semitism och beskyddandet av studenters legitima rättighet att demonstrera.

Samtidigt kan polisens ytterst hårda tag mot studenterna få oanade globalhistoriska konsekvenser. För unga vuxna, den progressiva väljarkåren, och USA:s muslimer blir det i nuvarande läge allt svårare att stöda Joe Biden i presidentvalet i november.

Trycket ökar dag för dag.

Många kanske fördömer studenternas aktioner som naiva eller missledda försök att påverka, men i alla fall vågar studenterna ta steget ut och visa sin solidaritet och protestera mot den omänskliga situationen i Gaza.

I motsats till 1968 har dagens demonstranter kanske inte alla läst Marx, Mao eller Che, men de flesta har säkert hört Steve Jobs berömda inspirationstal till studenterna i Stanford: “Personer som är galna nog att tro att de kan förändra världen är de som faktiskt gör det”.

Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.