Stadsplaneringsbeslut avspeglar vad vi tänker om framtiden
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ett avsnitt ur dokumentärfilmen ”Taistelu Turusta” (”Kampen om Åbo”) har för alltid fastnat på min näthinna.
Filmen, som visades under kulturhuvudstadsåret 2011, handlar om hur stadsplaneringen förvandlade Åbo under 1960- och 1970-talen, när trähus revs och spårvagnslinjer lades ner för att ge plats för en ny stad.
En central idé var att bygga för ett växande antal personbilar.
Scenen som jag relaterar till åratal efteråt handlar om hur man i början av 1970-talet föreställde sig att invånarna i framtiden skulle uträtta sina bankärenden.
Naturligtvis genom drive in-bankkontor, där kunden kan sköta sina ärenden utan att behöva stiga ur bilen. Bara att köra fram till luckan, veva ner sidorutan och räcka fram bankboken till bankfröken!
I en värld där regelbundna besök till ett bankkontor för de flesta ersatts av en bankapplikation i mobiltelefonen är det lätt att göra sig lustig över visionen om drive in-bankkontor som höjden av modernitet.
Men den övergripande framtidsprognosen om att antalet bilar skulle öka var korrekt.
I slutet av 1960-talet fanns det enligt Statistikcentralen ungefär en halv miljon registrerade personbilar i Finland, år 2024 var antalet nästan 3,8 miljoner.
Över 40 procent av Finlands befolkning bor i någon av de nio största städerna.
I städer där det bor många människor och där nya invånare flyttar in är stadsplaneringsfrågorna alltid aktuella och konfliktfyllda.
Var ska folk bo, och hur?
Hur ska de transportera sig till arbete, skola och fritidssysselsättningar? Hur ser en bra balans ut mellan bebyggda ytor och grönområden?
Utöver att de stora städerna bygger bostadsområden, skolor och, gator och idrottsanläggningar för sina egna invånares behov, har deras beslut också en nationell och en global dimension.
På samma sätt som 1960- och 1970-talen handlar det om att bygga om staden för fler invånare och för en ny tid, med nya sätt att röra sig i stadsrummet.
Bland annat den nationella långtidsplanen för trafikinfrastruktur, Trafik-12, utgår ifrån att kommunerna bidrar till att finansiera utbyggnaden av spårtrafik och andra former av transportinfrastruktur.
I ett ännu större perspektiv är de politikområden som städerna har ansvar för – igen en gång stadsplanering, trafik och byggande – betydelsefulla för de globala målen för att motverka klimatuppvärmningen.
När Åbobor och kommunalvalskandidater inför valet 2025 debatterar om det är vettigt eller inte att bygga spårväg i stan är det alltså en diskussion som är en del av en stor nationell och global samhällsomvandling.
På samma sätt som 1960- och 1970-talen handlar det om att bygga om staden för fler invånare och för en ny tid, med nya sätt att röra sig i stadsrummet.
Det är ett i grunden mycket meningsfullt uppdrag, men ju större projekt det handlar om, desto mer måste beslutsfattarna förhålla sig till bilder av en tänkt framtid.
Tidsperspektiv är knepiga.
Nu, nästa år och om trettio år flyter lätt samman i en enda gröt när vi diskuterar spårvägar och nya stadsdelar.
Trots att prognosmetoderna blivit bättre under de senaste femtio åren är det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inte med exakthet kan förutspå hur samhället utvecklas.
Någon av de framtidsbilder som presenteras 2025 kommer sannolikt att träffa ganska rätt, som prognosen om ökningen av antalet bilar gjorde på 1960-talet, medan annat vi visionerade om kommer att te sig lika omodernt som tanken på att sträcka ut bankboken genom ett nervevat bilfönster.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.