S:t Olofsskolans Kenneth Nygrén går i pension: "Jag ångrar inte en dag, jag skulle tvärtom vara beredd att göra om dem alla"

Maj är en hektisk period för många. En av dem är modersmålsläraren Kenneth Nygrén som ska gå i pension från S:t Olofsskolan i Åbo.

Att det är bråttom märks då klassikerfrågan ”Hur känns det att gå i pension?” ställs.

– Jag har inte hunnit känna efter. Dels har det varit strejken, dels fick jag min släng av pandemin. I flera veckor var jag inte alls i skolan fysiskt, säger han.

Då intervjun görs veckan innan skolavslutningen är han fullt upptagen med att gå igenom sina saker.

Hela skolan, både lärare och personal, packar dessutom inför flytten till Smedsgatan 1 där skolan ska vara nästa läsår.

– Men jag har det lätt på det viset då jag slutar och jag kastar det mesta av mitt eget personliga material. Det har samlats en hel del papper på hög under årens lopp. Ofantliga högar även med tanke på att jag har jobbat här i 22 år. Risken finns att man vill stanna för länge vid ett material men det gäller nog bara att vara bestämd. Här finns många upplagor av uppsatser och projekt, tidningsurklipp i mängder. Något har jag släpat med från Kimito också.

Kenneth Nygrén

Skoltidningen har gett lärare och elever mycket

En tidningsbilaga som kom ut med ÅU år 2003 hör till det som han inte slänger. Tidningen har gulnat längs med de nästan 20 år som den sparats. Men inuti finns minnen och digert med material av eleverna som skrev för den.

– Det var ett härligt och mycket utmanande projekt då, när skolans alla elever var journalister, säger han.

Att driva projekt och arbeta för elevers läsande och skrivande är något som Nygrén satsat mycket på.

– Via projekt kan man också till vissa delar integrera läroämnen, något som jag alltid haft som mål, säger han.

Den förälder som haft ett barn i S:t Olofsskolan är garanterat bekant med Olof, skolans tidning som kommit ut tre gånger om året.

Nygrén startade projektet för 20 år sedan och det sista numret som getts ut under hans handledning kom ut den 20 maj i år.

58 nummer av skoltidningen har kommit ut sedan 2002.

Som Nygrén skriver i förordet till det sista numret: det har skrivits långt över 1 000 artiklar och andra former av elevbidrag längs med åren. Tidningen avslöjar en stor del av skolans verksamhet bakom kulisserna.

– Skoltidningen har lika mycket funnits till för hemmen som för eleverna. Den har gett föräldrarna en inblick i vad som sker i skolan och funnits till för eleverna både som skrivövning, läsövning och ett informationsblad, säger Nygrén.

Tanken och förhoppningen är att den fortsätter ges ut även efter att Nygrén går i pension.

Fadderklassen, Reporterklassen – många elever har skrivit för ÅU längs med åren

Kontakten till ÅU har också varit viktig längs med åren – för båda parterna. Ett projekt som många är bekanta med är Reporterklassen, tidigare Fadderklassen.

Samarbetet inleddes 2002 och fyller 20 i år. Många artiklar skrivna av elever i årskurs åtta har publicerats i ÅU längs med årens lopp.

– Vi började med det tillsammans med före detta chefredaktör Kalle Kevin. Jag har stortrivts med också den uppgiften. Det har varit härligt att visa vad man kan producera med en skolklass.

Bakom artiklarna ligger mer arbete än vad många kanske känner till, konstaterar Nygrén. För hans del har det handlat om att hitta lämpliga tider för reporteruppdrag för eleverna, komma på intervjuidéer tillsammans med ÅU och eleverna samt handledning och arbete med texterna innan de publicerats i ÅU.

På ÅU har alltid en reporter varit ansvarig för uppdraget. Att komma på intervjuidéer, berätta om hur man arbetar som journalist och att åka ut på uppdrag och sitta med då eleverna gör intervjuer har hört till reporterns uppgifter.

Under de 20 åren har det varit Pontus Anckar, Jean Lindén, Linda Granback, Pia Heikkilä och de senaste cirka fem åren undertecknad (Annina Suominen) som haft uppdraget.

Reporterklassens arbete lades dessvärre på is på grund av coronapandemin.

Men samarbetet med skolan fortsatte förstås – bland annat har flera ambitiösa elever skrivit bokrecensioner och författarintervjuer för ÅU det senaste året. Nygrén har räknat ut att S:t Olofsskolans elever skrivit i medeltal cirka 30 artiklar i ÅU per år under hans tid.

Ett annat projekt som Nygrén dragit är Skolspråk, ett treårigt projekt som finansierades av Utbildningsstyrelsen.

– Avsikten var att det sedan skulle smitta av sig för framtiden och det har det nog gjort i denna ändå rätt så finskspråkiga miljö. En gång fick vi hela fem svenskspråkiga dagstidningar till skolan i ett halvår, så eleverna och lärarna fick läsa nyheter från sina hemorter, minns Nygrén.

– Det enda problemet var att jag blev tvungen att dela ut dem själv, försöka se till att de används förnuftigt och också bära bort dem då jag en gång hade grejat hit dem, skrattar han.

"Man lyckas nog få dem läsa"

Att läsa är viktigt – som Nygrén själv skrev i en artikel för ÅU (9.4) är det viktigt för demokratin att alla kan ta till sig information.

Nygrén är övervägande positiv till ungas läsintresse.

– Man lyckas nog få dem att läsa. De väljer inte alltid böcker som de vuxna föreslår, men så tror jag att det alltid har varit. Jag brukar rekommendera en bok till eleverna och om inte den funkar så väljer vi en ny. Det brukar de ”utsättas för” tre gånger om året. Tråkig feedback har jag egentligen överlag fått mycket sällan, för eleverna är toppen bara man tar dem rätt.

På senare tid har han märkt att det ofta är bättre att föra en muntlig diskussion om böckerna i stället för att ha eleverna att prestera en skriftlig uppgift.

– Det brukar ge bättre resultat. Men då måste en hel klass förstås helst ha läst samma bok, säger han.

Skolan i rörelse, café, teater...

Projektet Skolan i rörelse, dit det bland annat hört att få ett gym och redskap till skolan, hör också till uppdragen han koordinerat i många år. Han har haft finskspråkiga vänklasser i Lundo och Nådendal och var också med och startade caféverksamhet i skolan för 15 år sedan.

Han har samarbetat med Åbo svenska teater, då Åbo fyllde 775 år var han med och satte upp en musikteater med två kollegor där 50 elever presenterade Åbos historia.

En annan stor grej var att få digitaliserat skolbiblioteket. Som mest har det funnits 3 000 böcker där, nu finns det kring 2 000.

En av uppgifterna som modersmålslärare är att läsa böcker för att kunna ta in dem till skolbiblioteket. Det innebär att Nygrén har snabbläst enorma mängder ungdomsböcker längs med åren.

– Tyvärr har de andra genrerna blivit lidande men här har jag kanske nu tid att ta igen skadan, säger han.

Knäpptyst då Förintelseöverlevare föreläste

Något som han uppskattar stort är de tre föreläsningar som gjorts av Förintelseöverlevare de senaste åren.

– Första gången jag träffade en person som överlevt Förintelsen var det mycket sentimentalt kring det, både för mig och eleverna. Det var knäpptyst i 90 minuter i gymnastiksalen. Det hade aldrig hänt förr, det var unikt.

Han är glad över möjligheten att få arrangera så pass viktiga och bildande föreläsningar för eleverna. För det har han fått ett lärarpris i Stockholm, Michael A. Frieds stiftelses pris för lärare som engagerar sig i frågor mot rasdiskriminering.

2007 valdes Nygrén till årets lärare i hela Svenskfinland, ett pris instiftat av Svenska kulturfonden. Motiveringen var att han ”stortrivs bland eleverna och vill öppna skolan mot samhället”.

Eleverna ger livskraft

Nygrén går i pension två år senare än det hade varit möjligt. Orsaken är bland annat att han inte ville sluta på distans och kände att han ännu hade haft saker att ge.

Han har inte ett entydigt svar på varför han valde lärarbranschen, men Fru Fortuna har kanske haft ett finger med i spelet. Han har inte heller någonsin funderat på att byta.

– Det som gett livskraft i arbetet är utan tvekan eleverna. Det har inte funnits något bättre än att få vara mitt bland ungdomarna, de är den bästa inspirationen. Jag ångrar inte en dag, jag skulle tvärtom vara beredd att göra om dem alla, säger han.

Vad ska du göra nu då du blir pensionär?

– Jag har visserligen redan nu levt mycket tätt ihop med min familj men om möjligt ska jag som pensionär satsa ännu mera energi på min son som har ett handikapp och hjälpa honom så långt krafterna räcker – och säkert lite till, säger han.