S:t Karins som tvåspråkig förebild – låt visionen bli verklighet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tre år i min nya hemstad har öppnat mina ögon – eller snarare mina öron.
Jag har insett hur varierande tvåspråkiga livsmiljöer kan vara. Att födas tvåspråkig är ett privilegium. Kan man ändå bli tvåspråkig om man inte är det från början?
Tänk en familj från östra Finland som flyttar till sydvästra Finland för jobbens skull.
Tvåspråkighet kunde vara en lockande möjlighet för deras barn.
I teorin kan de uppfostra sina barn tvåspråkigt – tala finska hemma och låta dem gå i en svenskspråkig skola.
”Hej, kan du kasta hit min vihreä sählymaila?” sa någon på lägerskolan.
Skolvardagen i S:t Karins är faktiskt ganska finskspråkig, något jag lagt märke till som lägerskoleförälder.
”Hej, kan du kasta hit min vihreä sählymaila?” sa någon på lägerskolan.
Jag hörde, ett för mig, helt nytt språk. Slutligen var jag glad över att svenska ändå fanns med i samtalen.
Rektorn för den svenska skolan sa en gång att skolan är ett svenskt rum i S:t Karins.
Då tänkte jag inte så mycket på det, men nu förstår jag precis vad hon menade.
För oss som växte upp med två språk i hemmet är det en självklarhet att tvåspråkighet betyder att båda språken har en naturlig plats.
Men här är det skolan som måste bära hela den svenska delen av tvåspråkigheten.
Därför är det avgörande att det svenska rummet får växa – och ett naturligt nästa steg är en svensk skola för årskurserna 7–9 i S:t Karins.
Med en egen skola för åk 7–9 skulle vi inte bara ge våra ungdomar en mer sammanhållen skolgång, vi skulle också stärka det svenska språkets närvaro i kommunen.
Kanske vi nu dessutom tappar ungdomarnas fritidssysselsättning på orten genom nuvarande arrangemang.
Med en egen skola för åk 7–9 i S:t Karins skulle vi kunna locka till oss ännu mera inflyttande familjer, dels sådana som redan har enspråkigt svenska eller tvåspråkiga barn, dels sådana som är nyfikna och har en drömbild att uppfostra tvåspråkigt och ha det ännu lite bättre.