Spring varsamt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Gå varsamt, min kristen, ge akt på din gång…” Psalmens ord har många gånger ljudit i mina öron under vinterns joggingturer. Jag har fått noga tänka efter var jag sätter ned fötterna på de ställvis isiga, ställvis snöiga cykelvägarna.
Det gäller att i farten bedöma om det säkraste underlaget finns i mitten eller i någondera kanten av banan. Så länge isen är välsandad går det bra, liksom förstås då torr asfalt tittar fram eller om marken täcks av gammal snö. Däremot är det klokt att undvika hal is, vattenpölar och tunn nysnö, som kan bli ödesdigert hal om den ligger på is. Infarter till gårdar och gatukorsningar är också riskabla, för där har isen slipats av bilar som bromsat in och slirat igång – eller så samlas där snösörja och vatten. Det samma gäller för platser där ytvattnet ömsom flödar, ömsom fryser.
Jag erkänner villigt att det här är högst trivial kunskap. Tidigare erfarenheter är dessutom sällan till nytta nästa gång jag ger mig ut, eftersom vädret ändrar, nederbörden varierar och mängden sand som spritts ut växlar från dag till dag.
Nyttan, om man nu måste hitta någon nytta förutom motionen, är att jag medvetet eller omedvetet övar mig i att vara totalt närvarande i nuet. Tankarna irrar visserligen, och jag känner vinden, temperaturen och nederbörden mot mina kinder, men min uppmärksamhet riktar sig hela tiden 5–10 meter framåt.
Jag behöver ta hänsyn till dem jag möter, och se mig över axeln för att undvika cyklister då jag plötsligt byter sida i jakt på säkrare underlag. Det här samspelet med främmande människor är en bra liknelse för ett fungerande liv i vardagen; ett liv, där jag hela tiden samspelar andra.
Fastetiden vill uppmana oss att reflektera över våra liv, våra värderingar och handlingar. Det handlar då inte främst om våra livsavgörande val – de är förstås viktiga, men vi gör dem trots allt väldigt sällan. Livet består mest av vardagliga val och handlingar, som kan ha stor betydelse både för de människor vi interagerar med och för naturen som vi alla är en del av.
Psalmen jag citerade i början fortsätter med att understryka att vägen som leder till livet är smal och porten trång. Det här kan låta både kravfullt och svårt. Poängen med att vi skall eftersträva att leva rätt är ju ändå inte att prestera för vår egen skull, eller för Guds skull. Det är ju vår medmänniska och naturen som behöver vår omsorg och omtanke.
Och joggingturerna lär: om man faller är det bara att stiga upp och fortsätta. En bild för förlåtelsen, som också kan lämna sina blåmärken efter sig.