Sprid inte missmod – sprid mod

Detta skulle bli sommaren när vi kan sluta grubbla och livet börjar le igen. Efter över två år av pandemi hade vi varit värda det.

Men så kom kriget i Ukraina och de mörka molnen hopade sig igen – i Europa, i vårt samhälle och i våra sinnen.

Tänk om vi trots det skulle försöka att inte deppa ihop nu?

Om vi i stället för att sprida missmod skulle försöka sprida mod, i stället för att sprida oro försöka sprida hopp?

Jag vet precis hur många som har insjuknat i corona och mått dåligt av restriktionerna, och vilket lidande Rysslands krig mot Ukraina medför.

Jag vill inte ens räkna upp alla ord från ”depression” till ”mord på civila” som kunde nämnas.

Ändå är jag av den åsikten att vi måste orka hoppas. Även nu.

Jag tror att merparten av det goda som har hänt i mitt liv hänger samman med att jag oftare tror att det kommer att gå bra än att det kommer att gå dåligt, och att jag oftare tror att andra människor är goda än onda.

Kanske jag rentav oftare säger till mig själv att ”det gjorde du bra” än ”hur kunde du igen klåpa till det”.

Det är ändå med sig själv man ska börja.

Den inre rösten som manar till rädsla, oro och skepticism får sällan något gott till stånd.

Vår oro är ofta överdriven och sällan konstruktiv.

Nej, jag dog inte trots att jag fick corona.

Inte ens mina gamla släktingar gjorde det. (Inte tog toapappret slut heller.)

Nej, världen gick inte under i ett kärnvapenkrig och skogen i Pargas dog inte av sura regn, såsom vi befarade i min ungdom.

Världen gick inte heller under på grund av kraschade datorsystem vid millennieskiftet.

Nej, jag fick inga livslånga skador av min handbollskarriär, trots alla varningar.

Fortfarande kan jag springa 10 km om jag vill.

Var fjärde människa drabbas av cancer under sin livstid, men jag är fortfarande frisk.

Det är bättre att agera än att vara olyckskorp.

Ukrainarna ser hellre att andra länder tar emot deras flyktingar, ger dem vapenhjälp, betalar in till katastroffonder och visar sin solidaritet på torg och i sociala medier, än att vi sliter vårt hår och ropar ”ack såna förfärliga tider”.

Det handlar också om den berättelse, det narrativ vi bygger upp.

Rysslands narrativ bygger på att Ryssland är offret som omvärlden vill illa.

På en kurs i cybersäkerhet nyligen med Christina Forsgård citerade hon Yoda ur "Stjärnornas krig": "Rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till ilska. Ilska föder hat. Hat leder till lidande.”

Ukraina har ett annat narrativ.

Den unga regimen kommunicerar tydligt, aktivt och med egna ansikten.

Deras narrativ handlar om att inte förlora hoppet, om tron på Ukrainas seger och om försoning.

Så här lydde president Zelenskyjs tweet 25.2., där han och hans män syns på bild.: ”Vi är framme. Vi är i Kiev. Vi skyddar Ukraina.”

Ukrainas narrativ handlar om det godas kamp mot ondskan och så som Forsgård säger: Narrativet som stöder det goda vinner alltid.

Mitt budskap till unga som bara ser mörker i sin framtid är att även i min ungdom fanns många hotbilder som höll oss vakna om nätterna.

Men vi vakade i onödan, nästan inget av det hemska hände.

Tvärtom har världen på många sätt blivit en bättre plats. Inte på alla sätt, men på många.

Du har bara ett liv, du får njuta av det utan oro, ens ibland.

Mitt budskap till oss vuxna är: Ta ansvar, visa i gärningar att ni bryr er och agerar – för miljön, för samhället, för freden, för medmänniskor oberoende av nationalitet.

Ge hopp till de unga. Berätta att saker tenderar att lösa sig till slut.

Visa att du tror på det goda i människan. Den tron är det som håller hoppet vid liv.