Sprängörten, den milda vinterns vandringsväxt, är farlig på badstränderna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Förra sommarens stora och ofta återkommande rubriker handlade om simförbud på vissa badstränder, eftersom folk hade hittat knölar av sprängört (cicuta virosa) på stranden.
Jag väntade att någon botanist på universitetsnivå med pondus och auktoritet skulle ha svarat att badvattnet inte är giftigt.
Cicutan är en vanlig finskt växt som förekommer och växer i hela landet.
Under januari samlade jag en plastpåse full av sprängörtsrötter på Runsalas allmänna badstrand.
Under sommaren badar flera hundra människor varje solig sommardag dagligen på den här stranden under juni, juli och augusti.
Minst 30 år har jag dagligen vandrat på samma strandbit, även under vintern, men aldrig tidigare har jag sett stora sprängörtsknölar bland all bråte, som Aura å tar med sig genom stan till Erstan, som vassrötter, flaskor, tomburkar, isbitar, med mera.
Jag anser att denna konstiga vinter, när vattnet fryser och smälter flera gånger, lossnar Cicutas rötter.
De flyter med vinden och strömmarna till nya växtplatser.
Knölen har ej pålrot och inuti har den stora luftfickor som gör att de rovliknande rötterna flyter långt från växtplatsen. Speciellt konstgjorda badstränder med sand och långsamt sluttande är tacksamma platser för allt möjligt som flyter in från havet.
Även inne i landet har vintern varit mild. Sprängört har lossnat och kommer att dyka upp på både privata och allmänna badplatser under den kommande sommaren.
Jag anser att badvakterna ska samla bort rötterna varje morgon, innan de låter folk komma till stranden.
Det behövs också stora informationstavlor, med tydliga bilder av sprängörten och text på finska svenska och engelska.
Samma sak med fästingen, som numera förekommer rikligt bland naturlig vegetation, där rådjur betar inne i villaområden.
Rejäla infotavlor om hur man ska ta bort fästingar med pincett behövs.
Oftast hittar man fästingen eller nymferna dagen efter besöket på stugan eller badstranden.
Redan på 1980-talet såg vi stora infotavlor som varnade för fästningar vid skogsvägarna i Novosibirsk, när vi där besökte Altairegionen under en botanisk exkursion.
Ryssarna var rädda om sina skogsovana stadsbor, när de samlade svamp och bär på besök hos släktingar och i sina datjor.