Språkvården står stadigt på 100-årig grund

För hundra år sedan utkom Hugo Bergroths bok ”Finlandssvenska – handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift”.

Bergroth undertecknade bokens förord den 6 november 1917, alltså på svenska dagen året Finland blev självständigt.

Mikael Reuter, språkvetare boende i Pargas, beskriver boken som helt avgörande för den finlandssvenska språkvården.

– Det är standardverket, slår Reuter fast. Visserligen läste många icke-fackmänniskor istället kortversionen ”Högsvenska” som gavs ut ett år senare. Jag tror den i viss mån till och med lästes av skolelever, vilket jag har lite svårt att förstå. Den är trots allt ganska komplicerad.

Bergroths mål med storverket ”Finlandssvenska” var att försöka se till att finlandssvenskan inte fjärmar sig från högsvenskan.

Med finlandssvenska avser han den bildade klassens svenska, inte dialekterna. Med högsvenska avser han en svenska som kan förstås av alla bildade svenskspråkiga oberoende av var, och i vilket land, de bor.

Bergroth oroar sig för att finlandssvenskan håller på att glida för långt från svenskan i ”moderlandet”.

”Redan så som det nu är, framträda olägenheterna starkt. Vi mottaga genom litteraturen rika andliga skatter från Sverige, men av det lilla vi kunna ge svenskarna i gengäld blir mycket avvisat därför att man i Sverige stötes av våra talrika språkliga egenheter: det är en trossats i moderlandet att böcker från Finland äro mer eller mindre onjutbara på grund av sitt språk.”

Bergroth betonar litteraturens roll som förmedlare av kontakten mellan finlandssvenskarna och Sverige.

Mikael Reuter konstaterar att riktigt alla i Finland inte höll med om att man måste tänka på att bli förstådd i Sverige. Reuter citerar modernisten Hagar Olsson, som skrev så här i Studentbladet innan hon slog igenom som författare:

”Varför är allt, som i språkligt hänseende skapas här hemma hos oss, av noll och intet värde, ifall det ej sanktioneras i Sverige? Varför måste Sveriges språk ständigt vara och förbli en norm för oss? Vi ha ju vårt eget fosterland, vår egen kultur, varför våga vi ej ha vårt eget språk?”

Men, säger Reuter: de som resonerade som Hagar Olsson var i minoritet. De flesta tyckte att det är viktigt att vi håller ihop språket.

Det betyder däremot inte att språket ska stå stilla.

– Bland finlandssvenskar ser man ofta åsikten att vi inte ska bry oss om språkliga nymodigheter, säger Reuter. Men Bergroth menar tvärtom att vi ska bry oss om hur språket förändras i Sverige.

– Däremot ska vi inte försöka låta rikssvenska när vi talar. Men vi ska tala tydligt och undvika kortstavigt uttal. Vi ska till exempel säga ”genom” med långt e-ljud.

Hugo Bergroth var inte heller motståndare till språklig kreativitet. Han betonar att ”den instinktiva skapande kraften, språkets ädlaste kraft” inte får hämmas.

Men, fortsätter han i bokens inledning:

”Icke var och en är skickad att skapa nytt i språkets värld; denna uppgift bör överlåtas åt skalden, tänkaren och vetenskapsmannen. Vi andra göra helt säkert klokast i att följa det som högsvenskt fastställda språkbruket.”

Han är anspråkslös nog att räkna sig själv till dem som inte ska vara kreativa.

– Jo! ”Vi andra…” skriver han. Men han säger också att författarna i Finland har vissa friheter, konstaterar Reuter och citerar:

”Tycker en författare sig inte kunna undvara ett visst ord, eller menar han att ett visst uttryck förlänar framställningen en särskild kraft eller en viss avsedd färg, så frågar han nog inte efter om uttrycket är högsvenskt eller finländskt. Och däri gör han utan tvivel rätt. Men en sådan självständighet i fråga om enstaka detaljer låter mycket väl förena sig med en strävan att i allmänhet skriva ren högsvenska. Vi kunna någon gång tillåta oss att skriva finländska av princip; men vi få inte göra det av håglöshet, och vi böra inte göra det av okunnighet.”

Bergroth nämner ord som han tycker är värda att spridas till Sverige, som ”skida” och ”kräfta” (fånga kräftor).

– Absolut, säger Reuter. Och ser vi till dagens finlandssvenska ord som vi gärna kunde sprida finns ”talko”. Det är visserligen ett lån från finskan, men ett utmärkt ord som saknas i Sverige. ”Täckas”, som i att ”täckas göra något”, gillar jag också. Det har ingen riktigt bra motsvarighet i sverigesvenskan. ”Rådda” är ett bra ord som fick en viss spridning i Sverige tack vare Mumin.

Mikael Reuter säger att Bergroths tänkta målgrupp för ”Finlandssvenska – handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift” väl i första hand var professionella språkbrukare.

Och språket som boken behandlar är alltså den bildade klassens.

– Man måste tänka på att det då var en jättestor skillnad mellan den bildade klassen och de övriga, påpekar Reuter. Vanligt folk talade oftast dialekt, och endast en liten del av samhället skrev texter. I dag skriver de flesta av oss, åtminstone i sociala medier. Språkanvändningen har förändrats radikalt. I dag är det många som använder språket professionellt. Nu skulle vi inte tala om den bildade klassens språk utan om finlandssvenskt standardspråk.

Den aktiva finlandssvenska språkvården kom igång, efter Bergroths död, i början av 1940-talet då Svenska språkvårdsnämnden tillsattes.

Det riktigt stora steget togs 1976 då Forskningscentralen för de inhemska språken inrättades, och vi fick de första heltidsanställda finlandssvenska språkvårdarna.

Vården har bland annat fokuserat på språket i medierna, på lagspråk och myndigheternas svenska.

– Resurserna är helt andra nu, säger Reuter. De flesta finlandismer lever visserligen kvar, men finlandssvenskan hade nog fjärmat sig mycket mer från svenskan i Sverige om inte Hugo Bergroths verk funnits. Språkvården har haft effekt. Det är svårt att veta om finlandssvenskan i dag skiljer sig mindre från sverigesvenskan än för 50 eller 100 år sedan, men jag tror skillnaden är mindre nu.

Vilken är skillnaden mellan Bergroth och den finlandssvenska språkvården i dag?

– Grunden är densamma, säger Reuter vars bok ”Så här ska det låta – om finlandssvenska och språkriktighet” (2014) nämner Hugo Bergroth redan i första meningen.

– Det finns säkert skillnader på detaljnivå, men principerna gäller nog. Vi har kanske blivit lite mer toleranta, men jag tror samtidigt att man ibland misstolkat Bergroth. Han är på många sätt tolerant, till exempel när det gäller att ge författarna frihet.

Samtidigt, ler Reuter, ligger det väl något i Bergroths ord:

”Börja vi alla egna oss åt ’instinktivt nyskapande’, söka vi med denna vackra benämning bemantla våra bristande insikter i vårt modersmåls lagar, så kan detta icke leda till annat än språklig anarki och förbistring.”

Hur argumenterar du för vikten av att standardfinlandssvenskan inte glider ifrån sverigesvenskan?

– Det viktigaste argumentet är att om det språk vi talar här inte är svenska så förlorar vi kontakten med Sverige. Då förlorar vi också motivationen för finskspråkiga att lära sig svenska, för de vill inte lära sig en svenska som inte duger i Sverige.

– Dessutom flyttar många unga finlandssvenskar till Sverige. Även om det innebär en hjärnflykt så är det fantastiskt att man kan flytta till ett annat land och fortsätta tala samma språk. Vi kan använda samma lexikon och ta del av hela den stora svenska litteraturen.

Mikael Reuter visar en kommande artikel där han analyserar en mycket ung Hugo Bergroths brevväxling med sin mor på 1880- och 90-talet – alltså långt innan Bergroth blev den ansedda språkvetaren.

Det roliga, säger Reuter, är att Hugo Bergroths ungdomsbrev är fulla med finlandismer.

Filologen Hugo Bergroth