"Spårvägsivrarnas retorik är uppenbart destruktiv för det viktigaste: att bekämpa privatbilismens förödande hegemoni i våra städer"

Spårvagn i Åbo. De amerikanska presidentvalskampanjerna har kommit igång på allvar och därmed har ett typiskt amerikanskt fenomen dykt upp igen: den negativa reklamen. Det vill säga reklam där man inte framhäver den egna kandidatens förträfflighet utan motståndarens förskräcklighet. Den här typen av politisk reklam är inte lika vanlig i Europa, men den trivs ganska bra i många insändardebatter.

Det har ingått många sakliga insändare i ÅU om det förträffliga i att gå in för en spårvägslösning i Åbo. Men det har också funnits en lång rad insändare där man har demoniserat dem som man upplever som spårvägsskeptiker. Dessa utmålas som inte bara okunniga utan också allmänt illvilligt inställda till mänskligheten – att vara skeptisk till spårväg är liktydigt med att motsätta sig den goda utvecklingen. Och för att vara utvecklingsfientlig måste man ha en dold ond agenda.

Detta är ett typiskt ”minus–minus-argument”. Genom att föröka limma ett minustecken framför ens upplevda motståndares argument strävar man att få ett plustecken framför sina egna. Minus x minus blir plus enligt skolaritmetiken. Korkade och/eller onda motståndare är då ett bevis på den egna trosrenheten.

Vad jag inte hade förstått från början var att spårvägsivrarna var organiserade i en Facebook-grupp, grundad redan för femton år sedan. På deras hemsida kan man läsa en mängd intressanta uppgifter om spårvagnar och om utvecklingen i världen. Men en del av inläggen har också mycket klara sekteristiska drag.

Man ser faror och hot från den yttre världen som det gäller att vara uppmärksam på och man stärker varandra mot främmande inflytande. Det påminner om kyrkofadern Augustinus som var övertygad om att det fanns hiskliga monster i utkanten av den kända världen.

Om spårvägsskeptikerna skrivs till exempel i ett Facebookinlägg: ”Jag tycker att de har sjunkit så lågt med sitt papegojande att det inte är värt att validera med ett svar. Det kan till och med vara spårvägen till nytta om de tröttar ut väljarna med sitt konstanta tjafs".

Om det är debatten i ÅU som står som grund för detta påstående har jag mycket svårt att förstå. Visst skrivs det dumheter av både förespråkare och kritiker, men som en iakttagare med objektiva ambitioner ser jag nog att papegojan trivs bättre bland akolyterna än de feltroende.

Vad jag inte heller förstod från början var att så gott som samtliga av gruppens inlägg i ÅU var skrivna av ett och samma språkrör, som verkar se samhällsdebatten som en lek eller som en strid där meningen är att tillintetgöra motståndaren – inte att lägga fram fakta och infallsvinklar som för debatten vidare.

Spårvägsivrarnas retorik är troligen kontraproduktiv för de egna strävandena och uppenbart destruktiv för det som jag ser som det viktigaste: att bekämpa privatbilismens förödande hegemoni i våra städer.

Men på ett mera allmänt plan – fungerar dessa minus–minus-argument? Det är möjligt att de trots allt gör det. Man behöver bara följa med den amerikanska presidentvalsdebatten för att uppleva minus–minus-argumentens diskreta charm. Det finns en massa skrivet om detta inom den politiska sfären. Se till exempel Dowling och Krupnikov : ”The Effects of Negative Advertising”. De menar att de flesta studier av den negativa valannonseringen visar att den verkligen kan fungera som avsett, det vill säga minska stödet för det attackerade alternativet. Om deras slutsatser kan tillämpas på spårvägsdebatten i Åbo är en annan sak. Lönar det sig att vara elak? Kanske. Men det måste göras smart.

Till min besvikelse har ingen kommenterat min senaste insändare om spårvägen såsom en lösning som söker sitt problem (ÅU 25.3.2023). Kanske spårvägsentusiasterna missade den. Det var en insändare som stod vidöppen för kommentarer och jag skulle gärna ha sett att någon hade ifrågasatt min hypotes. Det är kanske inte för sent ännu.

Jan-Erik Wiik