Spårvägen kan göras så flexibel eller oflexibel som man vill
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I ÅU 29.11 skriver Susanna Landor att en del Åbopolitiker vill "Hamra in skenor i centrumgatorna och bygga gammaldags spårväg".
Hon nämner även spårvägens mysfaktor och att svaret borde vara en metro som binder ihop kranskommunerna med Åbo om man vill satsa på modern eldriven trafik.
Vad menar Landor?
Jag håller med om att spårtrafik med elfordon kan ha en högre trivelsfaktor än dagens eldrivna stadsbussar men inte torde någon Åbopolitiker på allvar förespråka spårväg enbart för trevnadens skull?
Planerna som görs siktar säkert på en modern spårväg. Varför skulle man bygga gammaldags när man bygger nytt?
Min erfarenhet av spårbygge är att det närmast är schakt och gräv, lägga i och fylla igen. Slägga används inte för att få ner spåret i gatan.
Vad avser Landor med metro?
Ofta är metro synonymt med tunnelbana, således vanligen ett spårbundet planskilt trafiksystem som trafikeras med tunga tåg med stor turtäthet.
Exempel kan vi hitta i Helsingfors och Stockholm. Metro är dyrt och kräver en större befolkning än vad vi har i Åbo med omnejd.
Spårvägen kan således göras så flexibel eller oflexibel som man vill och utgöra en så stor eller liten barriär i miljön som man vill.
Spårväg kan dras under jord i stadscentra ("lätt-metro") och ovan jord i periferin och växla mellan gatuspår och spår på egen banvall när man vill komma upp i högre hastigheter.
Dessutom kan spårvagnar utrustas så att de även kan rulla på det allmänna järnvägsnätet. Spårvägen kan således göras så flexibel eller oflexibel som man vill och utgöra en så stor eller liten barriär i miljön som man vill.
När vi talar om spårväg borde vi kanske först försöka komma överens om vad vi avser med det, och sedan tvista med ett gemensamt ordförråd?
Annars kommer man antagligen ingen vart i diskussionen.
Jag håller med om att man borde sikta på att efter hand bygga ut spårvägen ("lätt-metron") till angränsande befolkningscentra i grannkommunerna.
Tanken bakom järn- och spårvägen med stålhjul som rullar på stålräler är att till lands transportera stora laster med så liten energiåtgång som möjligt.
Den erforderliga energin tillförs fordonet helst som elektricitet som kan produceras miljövänligt och sedan till avsevärd del återvinnas vid inbromsning.
När jag i lördags körde museitåg med rälsbussar från 1950-talet (som har hög mysfaktor men är inget som man skulle köra med reguljärt i dag) diskuterade jag erfarenheterna med att återmata ström in i kontaktledningen vid inbromsning med en förarkollega.
Han menade att det beror mycket på körstil men att han kan komma upp till cirka 40 procent återmatning med moderna elmotorvagnståg.
Jag rekommenderar att Landor skulle ta reda på hur moderna spårvägar ser ut, hur de fungerar och vilken uppgift de har i trafiksystemen och därefter skriva en uppföljare.
Exempel på moderna spårvägar finns i Tammerfors och Stockholm (Tvärbanan). Exempel på moderniserade spårvägar i varierande trafikmiljöer finns i Norrköping och Stockholm (Lidingöbanan, Nockebybanan).
Både i Göteborg och i Stockholm hittar vi exempel på spårvägar som vid behov tar vägen genom berget enligt "lätt-metro"-tanken. Kanske detta kunde komma i fråga även i Åbo när det gäller att bemästra en del av stadens kullar?
Helsingfors är kanske inte den bästa referensen vad gäller spårväg eftersom man har fastnat i ett system med en snäv lastprofil som leder till förhållandevis trånga vagnar. Sådant vill vi troligen inte ha i Åbo?
Kanske är Tammerforsborna villiga att dela med sig av sina erfarenheter av det nya trafikmedlet?
Åtminstone har de kommit överens om en omfattande utbyggnad av systemet. Helt tokigt kan det således inte vara, eller hur?
Chefredaktör Susanna Landors svar om Åbos spårväg
Tack för responsen och gedigen spårvägsinformation.
Eftersom huvudsakligt fokus i ledaren låg på biltrafiken i Åbo centrum utvecklade jag inte spårvägs- eller metrofrågan desto mer ingående.
Anders Järvenpää har rätt i att byggandet av spårväg mycket handlar om ”schakt och gräv”, bland annat skulle man behöva gräva upp historisk mark och flytta vatten- och elledningar.
Spårvägen borde också speglas mot prislappen som torde närma sig 500 miljoner euro. Också kostnaderna för den nya Västbanan mellan Åbo och Helsingfors blir massiva om den byggs. Frågan är vilka färdmedel som skulle tjäna Åboborna bäst.