Spår av kolonialism kan ses i sånger och musik

Tanken att musik skulle finnas utanför samhälle och ideologier har haft en ganska stark genomslagskraft. Ändå är den tanken ganska ohållbar.

I min forskning är jag särskilt intresserad av att studera hurudana spår av europeisk kolonialism som ses i olika sånger, och att studera på vilket sätt finländska kompositörer behandlat exotism och kolonialism. Mitt arbete handlar

lika mycket om att studera det som sägs, som det som förblir osagt.

Konsten – litteratur, musik, bildkonst – kunde tjäna imperiets syften och förhärliga erövring. Utställningen "Artist and Empire" (Konstnären och imperiet) som jag såg i London 2016 på Tate Gallery visade att historier kring kolonialism handlar mycket om att vissa historier gärna berättas, medan andra historier hellre tystas ner eller ignoreras. Vad som framhävs, vad som osynliggörs har varierat under århundradena.

På just den utställningen fanns en kartskiss ritad år 1769 av den tahitiska diplomaten och ledaren Tupaia . Han verkade som navigatör på James Cooks första expedition i Stilla havet och delgav polynesisk kunskap om geografi och navigation. Han hade en viktig roll på expeditionen fram tills sin död i skörbjugg år 1770. Nästan ända fram till våra dagar har hans arbete blivit osynliggjort.

De första europeiska mötena med Tahiti skedde i slutet på 1760-talet. I reseskildringar och andra texter målades en bild av Tahiti som ett utopiskt paradis. Ett återkommande tema i dessa och i senare skildringar var bilden av tahitiska flickor och kvinnor som sexuellt tillgängliga.

Det imaginära Tahiti fick nya former och färger genom den franska Pierre Lotis romantiska berättelse "Rarahu" från 1880 och genom Paul Gauguins målningar i slutet på 1890-talet och hans reseskildring "Noa Noa".

Boken "Rarahu" översattes 1917 till finska och i början av 1920-talet svärmade författare som Olavi Paavolainen och Katri Vala för den franska dekadensen och just Pierre Lotis böcker. Lotis böcker blandade fakta och fiktion och byggde löst på hans upplevelser som sjöofficer i Turkiet, Japan, Indien, Persien och Syrien.

Då Sulho Ranta 1922 skriver sin sång till en dikt av Severi Nuormaa går han i dialog med denna historia. Sången bygger på enbart fem toner och håller sig till dem så strikt, att den nästan känns som en övning i kompositionsteknik. Stilistiskt ligger sången nära den franska impressionismen, men är även starkt knuten till den franska musikaliska exotismen från den senare hälften av 1800-talet.

Hela sången frammanar en känsla av tidlöshet. Detta stärker bilden av att Tahiti handlar om natur och det primitiva, snarare än om samhälle och politik. Forskaren Matt K. Matsuda har konstaterat att boken "Rarahu" dramatiserade en romans, som passade den sena 1800-tals imperialismen och fin-de-siècle-kulturen.

Även om dekadensen i Nuormaas rader känns relativt oskyldig upprepas här fantasin om kvinnor från Söderhavet som sexuellt tillgängliga för europeiska män. Anmärkningsvärt är att i de första raderna är Rarahu ett barn, en flicka, liksom hon är i Lotis beskrivning.

Lotis kärleksromaner från slutet av 1800-talet kunde skapa en känslomässig bindning till kolonierna och det imperialistiska projektet. Genom musik, litteratur och konst skapades ett franskt imperium som byggde på en föreställd kärlek mellan kolonisatören och de koloniserade.

Sådana bilder, liksom Gauguins målningar, osynliggjorde de våldsamma aspekterna av kolonialismen, som våldtäkt och utnyttjande, men även de koloniala krig med Tahiti och de närliggande öarna som Frankrike förde just under samma tidsperiod.

Det är fascinerande att tänka sig, att en sång, som bara är tre eller fyra minuter lång bär på så många olika lager av historier, som inte nödvändigtvis öppnar sig för lyssnaren eller musikern själv, om man inte börjar skrapa lite på ytan.

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.