Spaltaren: Mina fyrfota bästa vänner
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag är inte så säker på att mitt bidrag till Spaltaren denna vecka platsar så bra med andemeningen för spalten. Jag tar ändå risken och motiverar mig med att också djuren är en Guds skapelse. I dethär fallet handlar det om hundar. Dessa skapelser som jag levt med ända sedan jag såg dagens ljus och gör det emellanåt fortfarande.
Då jag föddes för snart sextio år sedan fanns mammas hund Pedro med i bilden. En gatukorsning som pappa hämtat som gåva åt mamma från Argentina. Det var helt tydligt inte så noga med karantäner, vaccinationer, avmaskningar etc. då på 1950-talet. Hunden ombord på fartyget och that´s it!
Sedan blev det cairnterriern Billie som levde hela sjutton år. Vi klädde hunden i babykläder och skuffade runt honom i dockvagnen. Stackars Billie, kan jag tycka nu. Men han accepterade sitt öde och som belöning fick han en Tupla.
Då jag som halvvuxen slog ihop bohagen med Uffe, som också vuxit upp med hundar, var det första gemensamma köpet (om vi bortser från skottkärran) en Golden retriever som fick namnet Freddie.
Därefter kom Tollaren Tintin. Något år senare Stabyhounen Leya som fick två valpkullar varav en av valparna, Molly, stannade kvar hos oss. Ett slag fanns det tre svansviftare i hushållet. Med dessa tre tränade jag eftersök, dvs att spåra upp djur som råkat ut för olyckor i trafiken och som under jakttiden blivit skadskjutna. Det kändes att vi verkligen kunde vara till nytta rent praktiskt. Det är omöjligt att tävla med hundens luktsinne. Den är enastående.
Vilken glädje alla dessa fyrbenta givit mig och också min familj. Hundarna som är experter på att läsa av människors sinnesstämningar, som delar både glädje och sorg, som tröstar då livet är jobbigt och som stundvis kan driva en till vansinne, i synnerhet i slyngelåldern, då hörseln försvinner och det redan inlärda är som bortblåst.
Just nu finns det ingen egen hund hos oss och sannolikt kommer det inte heller. Man blir inte yngre och av olika orsaker är fysiken inte den samma som tidigare. MEN jag har fått ta hand om andras hundar medan husse och matte har annat för sig. Just nu förgyller Golden retrievern Alma min tillvaro då ägarna tankar D-vitamin i fjärran land. Alma är lite bångstyrig ibland men överlag är hon snäll och beskedlig. Hon är bara två år och då har man rätt att vara lite krånglig ibland.
Det är vetenskapligt bevisat att människor som bor på olika serviceboenden mår bra av att få besök av djur. Det har man också förstått på många av dessa boenden och jag hoppas att det för med sig ringar på vattnet. Jag mår också bra då jag får umgås med djur, vilka som helst. Så visst är det bra tänkt av vår skapare att berika våra liv på ett så fint sätt.
Ta hand om era fyrfotingar och ni får flerfallt kärlek tillbaka!