”Sommarboken” fyller femtio – men som den perfekt berättade historia den är blir den aldrig gammal

Föreligger det konsensus om något i Svenskfinland – där man är mer oense än många vill tro – måste det gälla Tove Jansson och sommaren.

Där de överlappar varandra finns ”Sommarboken”, nu utkommen i jubileumsupplaga, den har fyllt femtio år.

Utgåvan har ett förord av Sophia Jansson, Tove Janssons brorsdotter, mer eller mindre modell för berättelsens Sophia.

För många läsare är det biografiska en avgörande kvalitet, men ”Sommarboken” har också något av anarkistisk sagobok över sig. Och mer än bilder av en sommaridyll är det en historia om livshantering, allvarlig och rolig.

Tove Janssons sätt att skriva behåller, som vi vet, sin fräschör också språkligt. ”Sommarboken” är den ultimata omläsningsboken. Man läser den för de välbekanta passagerna: farmorns löständer i rabatten, katten som Sophia vill byta ut mot en snällare (som hon strax märker att hon inte har något utbyte av), den stora stormen.

Så finns där känslan man ordlöst minns: att vara liten och följa en stor tätt i spåren, känna erfarenheten och motståndet hos en farmor (eller mormor eller farfar eller morfar!), som förhåller sig sakligt till ens stora känslor, som sätter ens omnipotenta planer i perspektiv (möjligheter finns alltid!), som inte prutar på sina privata egenheter.

Den som fått följa en sådan förstår senare vilket privilegium det är. Man begriper det också strax: att det inte är alla man kan uttrycka sig fritt inför, skriva brevet där det står: ”Jag hatar dig. Varma hälsningar ...”. I brist på egen farmor finns Tove Jansson.

Jubileumsutgåvan inleds med citat ur recensioner, programblad och intervjuer. De är som föreskrivna blommor på bemärkelsedagen, men jag fastnar för regissören Jakob Höglunds kommentar om hur han genast begrep hur den sista scenen i hans scenuppsättning av ”Sommarboken” skulle bli.

Han har rätt i att berättelsen är extremt visuell, det måste den också vara, det är ju en bildkonstnär som skriver.

Dialogen är också som hittad för teaterscenen. ”Sommarboken” är illustrerad av författaren, men jag är säker på att de flesta skapar en egen scenografi med minnen av en viktig plats, upplevelsen av vinden, vattnet, hur man gått i solen.

Men alla har ju inte en ö i havsbandet eller för den delen ett paradis med alla bekvämligheter och bilväg fram. Alla har inte möjlighet till det, alla vill inte ens ha det.

Det är i stället idén med ön, tanken på avskildhet, onåbarhet, att mentalt vara sin egen, som är huvudattraktionen i ”Sommarboken”.

Till ö-berättelsen hör också relationerna, ingenting passerar obemärkt i det avgränsade rummet. Och fantasin om det enkla livet får sig en törn. Det enkla livet är mycket arbetsamt. Vad havet kan hitta på under de årstider men inte är på sin ö får man under gång exempel på. Ofta omintetgör det ens ansträngningar och man står där i ruta ett. Sånt är live

”Sommarboken” är full av verksamhet och lättsam, livsuppehållande humor. I självbilden finns en portion ironi, vass eller överseende, beroende på hur man betonar den.

Jag skrattar gott åt det självbelåtna vi-och-dom-tänkandet. ”Vi” trampar inte hänsynslöst i mossan, det är det bara bönder och sommargäster som gör!

Läsare i dag hickar väl till inför berättelsens avfallshantering (fatta att fylla flaskor och burkar innan ni sänker dem!) och relationen till Rosa Rugosa. Men det är bra att sådant inte redigeras bort (det skulle de väl göra i Sverige, ropar farmorn i mitt huvud). Att inte tåla att se hur attityder och praxis förändras är skadligt.

Jag mindes också det mörka spåret, sorgen i ”Sommarboken”. Sorgen efter den som inte längre finns där – i berättelsen är det en mamma och hustru som dött. Den hanteras olika av bokens personer, det behöver inte kommenteras, bara gestaltas.

”Sommarboken” är så älskad för att den är optimalt berättad. Den har tre huvudpersoner, avgränsad miljö, plötsliga strandhugg, elementens förutsägbara nyckfullhet, balans mellan det repetitiva och det oväntade, konkretion och känsla.

Varje kapitel är ett avslutat helt och tillsamman för de en mot det stillsamt dramatiska slutet som utspelas avskilt, i beckmörker.

Jag hade trängt undan minnet av sista kapitlet som heter ”Augusti”, kanske har jag varit för feg för att komma ihåg det. Det beskriver hur farmorn ska ta sig ut och kissa mitt i mörka natten. Hon kan sin miljö utantill, hon behöver inte se, hon vet hur många steg hon ska ta för att komma till dörren.

Berättelsen slutar där hon sitter på huggkubben, ser hur fartyg passerar långt ute på havet, på det klara med att hon är i sista kapitlet.

Tove Janssons essä ”Ön”, som skrevs för ett annat sammanhang, finns med som appendix. Den blir ett extra kapitel som är hennes egen kommentar, kanske också öns egen röst.

Där beskrivs den punkt då man känner att ön vill skaka en av sig, ha sitt för sig själv. Då är det tid att ge sig av – men bevara sin längtan tillbaka.

”Sommarboken” befriar oss vänligt men bestämt från idyllen, vår föreställning om den. Det finns bara sol och mörker – och ständigt varierande vindstyrka.

Sommarboken