”Som tidigare fotbollsspelare får jag sällan chansen att skriva om kultur, så jag tar chansen nu”

Det sägs att den tidigare brittiske premiärministern Winston Churchill försvarade landets kulturella investeringar under andra världskriget genom att säga att vad var det de kämpade för om inte för sitt lands kultur.

Det finns många tolkningar och åsikter om uttalandet och dess sanningshalt.

Oavsett om historien är sann eller inte sammanfattar den kulturens betydelse på ett mycket bra sätt.

Churchills ”kommentar” är också relevant för dagens Finland, när vi debatterar kulturens framtid och regeringens nedskärningar och till och med finansieringen av radio- och tv-sändningar står på spel.

I den här texten kommer jag inte att gå in på en omfattande kritik av regeringen, utan snarare reflektera över kulturens, i praktiken konstens, betydelse och roll i vårt samhälle.

Den offentliga debatten kretsar ofta kring segregeringen av idrottsaktiviteter, men det finns liknande problem inom konsten.

Som före detta fotbollsspelare får jag sällan chansen att skriva om kultur i en tidning, så jag tar chansen nu.

Jag försöker inte att ha rätt eller fel, men kanske har jag oavsiktligt lite både och när jag diskuterar ämnet.

När man talar om offentliga medel motiverar man ofta kultur med välmående, precis som man gör med idrott.

Det är uppenbart att utövande av konst eller upplevelser av kultur ofta har en positiv effekt på den som utövar eller upplever det.

Att sjunga, skriva, spela musik, teckna eller gå på teater, konserter, museer och uppleva litteratur är i bästa fall en flykt från allt annat. Alla bör ha tillgång till dessa upplevelser.

Hur barn och ungdomar har möjlighet att ta del av konst på lika villkor är en debatt i sig.

Den offentliga debatten kretsar ofta kring segregeringen av idrottsaktiviteter, men det finns liknande problem inom konsten.

Konsten är varje tids berättare och samvete.

Det är både en fråga om välbefinnande och om möjligheterna till självförverkligande för medlemmarna i vårt samhälle.

Konstens roll i samhället är dock mycket mer än att bara skapa välbefinnande.

Konsten är varje tids berättare och samvete. Konsten kritiserar missförhållanden. Konsten skapar hopp. Konsten sårar. Konsten för människor samman. Konsten ifrågasätter makthavare.

Konsten påminner oss om det förflutna och förutser framtiden. Framför allt lever konsten sitt eget liv mitt i allt annat.

Ofta diskuteras konstens egenvärde och dess autonomi. Personligen tolkar jag det som att konsten är vad den är och att ingen kan styra eller kontrollera dess väsen.

Konstens bränsle är inte mål eller ideologier, inte effektivitet eller framgång, utan gränslös kreativitet och behovet av att uttrycka sig.

När jag motsätter mig nedskärningar på kulturområdet försvarar jag framför allt behovet av att konst och kultur finns runt omkring oss så mycket som möjligt.

Endast en tillräcklig finansiering möjliggör konstnärlig mångfald och tillgänglighet.

Att det finns mod att göra mer experimentella projekt som en motvikt till större och ibland mer underhållande och kommersiella projekt. Och att det också är möjligt att skapa och uppleva kultur på mindre platser.

Jag återvänder till början av texten och till Winston Churchills ord och våra beslutsfattares roll.

Den finska kulturen och konsten, med sin enorma repertoar, är vår nations puls och det är detta som legenden om Churchills uttalande handlar om.

Kulturens värde bör inte förstås genom att förstöra den.

Det är därför upp till oss, som beslutsfattare, att försvara kulturen och låta den löpa fritt, oavsett hur kritisk och oförutsägbar den kan vara mot oss.

Konstens frihet är en fråga om vår demokrati!

Här kan du läsa fler kolumner av Timo Furuholm.