Som en stor familj – sällsynta känslor i den akademiska projektvärlden

När jag stod på trappan och välkommande de tjoande människorna som vällde ur de tre stora taxibilarna, mitt i den mörka aprilnatten, var det som att hälsa familjen välkommen hem.

I början av april hölls årsmötet, det sista och avslutande, för det EU Horizon-finansierade projektet ECOTIP på Husö Biologiska Station på Åland.

I ECOTIP-projektet har vi under fyra år studerat de marina biodiversitetsförändringarna i Arktis och konsekvenserna av dessa för samhällena i regionen, men även globalt.

Projektet som inleddes under pandemin, har resulterat i en ansenlig mängd artiklar, data, rapporter, möten, presentationer och spännande resultat, men det är inte bara detta som jag kommer att ta med mig från projektet, utan de många nya bekantskaper, kolleger och de facto vänner för livet, som projektet fört med sig.

Man kan kanske tänka sig att det flesta dylika, förhållandevis långa projekt, alltid innebär nya vänner och bekantskaper, och visst är det så.

Men i långt ifrån alla har en så familjär stämning infunnit sig som i just detta projekt, och det är värt att reflektera litet kring detta.

Först och främst kan jag konstaterat att det inte bara är jag som noterat att projektet vid årsmöten, de månatliga seminarierna och i internkommunikationen har något varmt, vänligt och hemtamt över sig.

Vid tidigare årsmöten, liksom nu på Husö lade största delen av oss i projektet märke till detta återigen. Även de utomstående medhjälparna under mötet på Åland, som träffade gänget för första gången, använde dylika beskrivande ord.

Vad är då det speciella månntro? Jag vill först och främst påstå att detta projekt har en lämplig mängd medverkande partners, totalt 16 stycken, varav drygt 13 har varit aktivt med i projektet.

En annan viktig aspekt är strukturen på projektet. ECOTIP består av arbetspaket (eng. work packages) likt många andra projekt, men det speciella är kanske integrationen av partners i mer eller mindre alla arbetspaket, som är rätt få men tydligt avgränsade och beskriva.

Arbetspaketen kopplar även ovanligt tydligt till målen för projektet. Dessa aspekter gör att alla vet vartåt projektet är på väg och på vilket sätt, vilket i sig är förutsättningar för att skapa gemenskap.

Vad var det som gjorde att denna stämning skapats? Mycket ligger i den ovan nämnda strukturen på projektet, som möjliggjort okomplicerad och ledig kommunikation mellan partnerna.

Men dels är det säkert också så att personkemin helt enkelt fungerat i projektet. Ibland ”klickar man” ju med en annan person, och i detta projekt har det skett mellan många.

Däremot måste det naturligtvis ges möjlighet att ”klicka”, och det tror jag skapades med aktiv användning av olika digitala plattformar och verktyg, som faktiskt var ett resultat av pandemin.

Pandemin har onekligen spelat en roll på många plan, men inte varit huvudorsaken till det familjära.

Är en familjär stämning bra för projekt då? Jo jag tror det. Det gör det mer motiverande att arbeta med och för det, och även att föra diskussioner i det där man inte alla gånger är av samma åsikt.

Varför är det värt att fundera kring hur ett projekt, och ett vetenskapligt sådant fungerar? Jo, därför att projekt av detta slag är något helt annat än en etablerad grupp eller enhet, och kräver därför helt andra metoder och strategier för att lyckas.

Dylika projekt har ett start- och slutdatum och en oftast hektisk och snabb, när projektansökan väl görs, men samtidigt lång, utdragen och oviss period före en eventuell projektstart.

Slutligen är det sällan som vi talar öppet om just detta, att forskningsprojekt, när de är som bäst, är otroligt roliga och berikande på andra plan än bara det vetenskapliga.

Ni kan läsa om mer om projektet på ecotip-arctic.eu eller följa @ecotiparctic till exempel på Instagram. Projektet avslutas den 31 maj, men fortsätter kommunicera ännu en tid efter det.

Här kan du läsa fler kolumner av Anna Törnroos-Remes.