Som en av profeterna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Varför visar han så mycket förståelse för de där fanatiska människorna? Ska en verkligen skriva om religiösa extremister med våldsamma åsikter i så där fördelaktigt ljus?”
Kritik av det här slaget riktades mot den turkiska författaren Orhan Pamuk då han gav ut sin bok "Snö" för 20 år sedan. Att skriva om islamister och försöka förmedla världen ur deras synvinkel strax efter 9/11-attacken väckte negativ respons på många håll.
Pamuk svarade ungefär så här: Jag tycker att romankonsten är som starkast och mest betydelsefull då den öppnar, eller åtminstone försöker glänta på, en värld som inte är vår egen; då den visar hur världen ser ut från ett perspektiv på livet som läsaren inte delar.
Författarens uppgift är alltså, om vi följer Pamuks resonemang, att ge annanheten ett ansikte, att visa den andras mänsklighet även för sådana läsare som inte vill kännas vid eller förstå sådana annorlunda andra, kanske rentav tycker att de är hotfulla och farliga – mindre människa än vad jag själv är.
Att läsa böcker är en av mina superkrafter, tänker jag i ljuset av detta. Om en som jag både lyssnar på och läser skönlitteratur hinner en glänta på dörrar till många mänskliga synsätt och levnadssätt under en sommar.
Hittills har jag fått leva mig in i ofrivillig barnlöshet och dysfunktionella relationer, livet i norra Sverige för hundra år sedan, i New Yorks bohemiska teaterkretsar vid millennieskiftet och i det judiska Wien mellan krigen.
Visst: allt det här är hittepå, det är skönlitteratur. Men berättelserna speglar mänskliga erfarenheter, övertygelser, känslor och moraliska avgöranden på ett sätt som når bortom de sanningsanspråk som fakta och statistik uppställer.
Litteraturen ger mig tillgång till livsöden, tider och platser som jag aldrig kommer att uppleva under min livstid och i min egen kropp, och gör mig därmed rikare.
Under försommaren har jag också upplevt hur berättelserna jag bär med mig från den bibliska litteraturen stigit fram i min vardag.
Jag har med sjunkande hjärta följt med hur vår nya regering trampar på värderingar som jag ser som omutbara.
Jag har hållit tyst, men min vän Marika har stigit fram, också som kolumnist i denna tidning, som en Amos, en Mika, en Jesaja och med oförtröttlig glöd argumenterat för alla människors lika värde, varnat för hat och förminskande och väckt oss alla till eftertanke.
Många av Bibelns profeter brann för samhällelig rättvisa. De här berättelserna talar till mig idag, och jag behöver inte begränsas av tid, kön och omständigheter som växlat och vidgats.
Litteratur, av olika slag, hjälper oss att förnimma det vi kanske inte alltid, med alla våra intellektuella kapaciteter, kan förstå.