Sofia Jern gör allt för gatubarnen i Kitale, Kenya

Hemlösa barn på gatan hade Sofia Jern sett i Kenya många gånger tidigare. Men det stora intresset för dem uppstod då hon hörde en FN-arbetares historia om vad han upplevt mitt i natten.

Han såg barn skyfflas in i en lastbil och köras bort ur stan.

– Det var inte poliser utan mer något slags... Ordningsvakter, säger Sofia Jern.

Barnen blev slagna. De var höga.

Historien väckte frågor hos Jern.

Vilka var de? Hur hade de hamnat på gatan? Varför kördes de bort?

Faktum är att staten ofta städar undan gatubarn i Kenya inför statsbesök som anses viktiga.

Den här gången USA:s före detta president Barack Obamas besök i Nairobi år 2015.

Jern är född i Vasa men har nyligen flyttat till Åbo. Hon tillbringade sex år av sin barndom i Kenya eftersom hennes föräldrar arbetade där.

När hon träffade mannen som jobbar för FN befann sig Jern i Kitale, en stad i ungefär samma storlek som Vasa. Hon gjorde en praktikperiod på organisationen "Bridging the Gap Africa" som ett led i utbildningen i fotografering vid yrkeshögskolan Novia. Det var tredje gången hon arbetade i landet.

Jern började gå ut bland gatubarnen och försöka lära känna dem.

Hon fick hjälp av en man som lyckats ta sig bort från gatulivet. Han introducerade henne till barnen.

Engelska är ett officiellt språk i Kenya och det gick därför lättare för Jern att kommunicera med dem. Men hon talar också lite swahili, landets andra officiella språk.

– Barnen kan engelska eftersom de måste tigga, konstaterar hon.

Praktikperioden tog slut. När Jern kommit hem skickade hon av en slump in ett bidrag till den världsomspännande fototävlingen Sony World Photography Awards: Student Focus.

Hon vann. Det gladde henne förstås, men hon insåg också att hon också ville försöka hjälpa barnen med något konkret.

– Jag har alltid vetat att jag vill göra något mer. Jag vill hjälpa till, jag vill ge något gott till världen, säger hon.

Hon startade en insamling som pågick i fjol. Syftet var att så många gatubarn som möjligt skulle få en grundutbildning.

Jern visste också att hon ville tillbaka till Kenya, som hon kallar sitt andra hemland.

Hon valde att göra sitt slutarbete i Kenya, satte genast fart och plöjde bland annat igenom tretton doktorsavhandlingar om gatubarn.

Sedan åkte hon tillbaka.

– Jag brände min budget som skulle hålla hela året, säger hon med ett leende.

Att fota gatubarn kan i bästa fall ge dem mycket synlighet. Jerns foton från slutarbetet, boken "Glue Boys", har publicerats i flera internationella tidningar och tidskrifter.

Pengarna från insamlingen hon startade, tusentals euro, går fortsättningsvis till barns grundutbildning via organisationen Child rescue Kenya.

Organisationen skickar även ibland information om universitetsstuderande som behöver finansiering. Då kollar Jern om vänner eller bekanta har möjlighet att hjälpa till.

Synlighet är också det enda Jern erbjuder barnen när hon fotograferar dem. Aldrig pengar eller mat direkt ur hennes egna händer.

Hon vill inte att barnen ska se henne som en vit kvinna som vill hjälpa dem eller som en person som mutar dem. Hon framhäver alltid samarbetet med Child rescue Kenya när hon tar bilder.

– Det skulle skada deras självkänsla om någon måste rädda dem utifrån. Det är bättre om man stöder organisationerna i landet, säger hon.

Via Child rescue Kenya ordnar hon numera finansiering för gatubarn som fått grundskoleutbildning men nu vill studera vidare vid universitetet.

Organisationen hör av sig till henne och skickar information om vem hon kan hjälpa och vad som behövs.

Att prata med gatubarnen är inte svårt, man frågar vad de leker och vem de är, berättar Jern.

Hon har umgåtts med dem på en soptipp, där de ofta hänger i olika gäng.

Hon valde att fokusera på pojkarna på gatan i "Glue Boys". Men en idé för framtiden är att göra något liknande om flickorna.

Pojkars och flickors gatuliv skiljer sig åt ganska mycket, förklarar Jern.

Pojkarna sniffar lim och andra droger. En av riterna för att gå med i ett gäng är att sniffa lim, så det är inte lätt att komma undan drogerna.

Jern visar en video från soptippen. Pojkarna hoppar och gör volter.

De leker i det färska sågspånet som just hällts ut på soptippen. Då är det som roligast.

Gatuflickorna är i princip mer utsatta och en av riterna för att få komma med i ett gatugäng är att bli våldtagen. Efter det är flickan "tillsammans" med någon av pojkarna i gruppen och därmed accepterad.

Flickorna kallas för "arméns färska grönsaker".

– Andemeningen är väl att man bara är där för att utnyttjas.

Men gatans flickor är också slugare än pojkarna. De sniffar inte lika mycket lim eller andra droger och håller sig klarare i huvudet. De bildar också egna gäng där pojkar inte är tillåtna.

Jern frågade en flicka om hon hade blivit våldtagen.

– Jag vet inte om hon ljög, det kan ha hänt. Men hon sa att ingen kommer nära henne för då slår hon ihjäl dem.

Jern noterade även en flicka, Stella, som alltid stod ensam en bit från pojkgruppen som Jern hängde med. Hon undrade varför flickan bara står där, på egen hand?

Det visade sig att flickans gäng valde att prostituera sig men hon själv valde att inte göra det. Därför hade hon inget att göra på dagen.

Det finns också andra könsaspekter. En flicka är oftast värd mer än en pojke i en familj eftersom hon bland annat kan ge familjen mer status när hon gifter sig.

Pojkar hamnar därmed lättare på gatan. Men när en gatupojke växt sig stor och stark och kan hjälpa till mera hemma kan han få komma hem till sin familj igen.

Fotot som Jern vann den världsomspännande fototävlingen med hade temat "hopp".

Finns det hopp för ett gatubarn i Kenya?

– Man har chans att klara sig, att integreras i samhället. Det finns många organisationer i Kenya som arbetar för gatubarnen, förstås bättre och sämre sådana.

– I städerna klarar barnen sig, de kan överleva.

Mycket hänger på hjälporganisationerna.

I Kenyas lagstiftning står det att landet ska se till barnen. Man ska organisera grundutbildning, dagis och en slags yrkesläroanstalt.

Enligt lagen ligger ansvaret för gatubarn på ett skilt ministerium som har en skild fond för gatubarn. Den fonden får inte mer finansiering sedan i fjol.

Det här fungerar inte enligt Jern, dels eftersom det är ett för brett ansvarsområde och dels eftersom ministeriet är för korrupt. Då är det upp till kommuner eller städer att ta hand om dem.

– Det gör ju vissa inte. Kenya utnyttjar nog lite att det finns så många hjälporganisationer där, säger hon.

Jern berömmer Child rescue Kenya.

– Det är en fantastisk organisation. De ger barnen mat, husrum och gratis grundutbildning. De försöker hitta barnens familj, kanske en vänfamilj och se vilka riskfaktorer som finns. Sista alternativet är barnhem. Målet är att integrera dem i samhället.

En del av barnen föredrar ändå gatan.

– De känner en samhörighet där, kanske i gänget med droger eller lim, förklarar Jern.

En av dem är Brian.

– Jag brukar kalla honom min gatuson. Han är en riktig "vilding" och älskar gatulivet. Han fick en chans att komma till ett barnhem men tog den inte.

Jerns hjärta klappar för gatubarnen, av vilka många blivit hennes vänner, och för att hjälpa utsatta. Därför har hon valt att studera folkrätt vid Åbo Akademi i höst.

– Jag har alltid tänkt att jag ska arbeta i Kenya, kanske på en mellanstatlig organisation eller inom humanitär hjälp eller som fotojournalist.

Inom kort åker hon också tillbaka till Kitale. Det har hon lovat barnen.