Social- och hälsovårdsreformen debatterades i Åbo – ”Vård på svenska är ibland mindre viktigt än bra vård”

– Ingen vet hur det slutar, säger professor Mats Brommels från Karolinska Institutet i Sverige när han på fredagseftermiddagen inleder Åbo svenska läkarförenings jubileumsseminarium om social- och hälsovårdsreformen.

– Men sak är säker: det blir inte som det varit. På gott och ont, men mest på gott.

Han hade innan seminariets början till ÅU sagt att det är mycket möjligt att social- och hälsovårdsreformen förverkligas enligt regeringens tidtabell.

– Men det förutsätter att social- och hälsovårdsutskottet kommer med ett utlåtande snabbt, säger Brommels som ingick i den arbetsgrupp som tog fram den för reformen så centrala valfrihetsmodellen.

Den är ett stort steg i individens självbestämmanderätt och, i och med att vårdsektorn öppnas upp för privata aktörer, avlastande för den offentliga vården, menar Brommels.

Han får frågan från publiken om i vilken utsträckning äldre, ofta kroniskt sjuka patienter kan förväntas välja sin vårdproducent.

Den delen av befolkningen, som utgör kring tio procent och som står för de största kostnaderna i vården, blir av nödvändighet det offentligas ansvar, säger Brommels.

Sandra Bergqvist, SFP:s vice ordförande och sakkunnig på Kommunförbundet, och en av fredagens paneldeltagare, håller just möjligheten att välja vårdproducent som den stora positiva förändringen.

Hon tror också att den offentliga vården kommer att stå sig i konkurrensen om patienterna.

Michael Luther, medicine doktor och lokalpolitiker i Korsholm, ser betonandet av valfriheten som överdriven i och med att det för många redan nu är möjligt att välja, och för att få är villiga att byta vårdproducent.

– Jag är inte övertygad om att valfriheten är en bra sak, säger Luther som också ifrågasätter om staten vet vilka de regionala vårdbehoven är.

Luthers poäng är att finansieringen fortsättningsvis borde komma från kommunalt håll, och att staten kunde komma in för att lappa till när kommunens finansiering inte räcker till.

Han tycker att den egna kommunen Korsholm sköter vården bra, men i förlängningen är han öppen för att vården ordnas på landskapsnivå.

– Trots att kommuninvånarna är nöjda håller den nuvarande vårdmodellen inte hela vägen.

Anneli Pahta, Kimitoöns kommundirektör, lyfter jämlikhetsfrågan som central för vad reformen ska åtgärda. Just nu är social- och hälsovården inte jämlikt fördelad mellan kommunerna, säger Pahta.

– Riktig jämlikhet kommer vi aldrig att nå, eftersom det alltid kommer att finnas de som har tillgång till lite bättre vård. Men det ska finnas en vårdnivå som alla finländare har rätt till.

Jesper Ekelund, chef över psykiatrin vid ÅUCS och ytterligare en paneldeltagare på fredagens jubileumsseminarium, ser att den stora risken med reformen är att vårdkedjan splittras istället för att bli mera enhetlig.

Mats Brommels påpekar, för att möta Ekelunds oro, att reformarbetet redan hunnit långt på landskapsnivå. Där har man kommit längre än vad kommunerna någonsin kommit i sina samarbetsförsök, är Brommels poäng.

De flesta paneldeltagare svarar jakande på frågan om huruvida den offentliga vårdsektorn kommer att klara sig i konkurrensen när patienter ska välja vårdplats.

Pahta höjer trots allt ett varnande finger.

– Vi är långt efter och måste bli betydligt bättre på den digitala aspekten. Men inom specialsjukvården klarar sig det offentliga trots allt.

Medan fredagseftermiddagen övergår i kväll går panelen genom frågor som gång efter annan dyker upp i reformdebatten, många ställda av personer i den fyrtiohövdade publiken.

Frågan om vård på svenska, hur den ska garanteras, är en av frågorna.

Digitaliseringen ska göra det möjligt att koppla ihop svenskspråkiga patienter med svenskspråkig personal, tycker Bergqvist och Ekelund.

Luther är mindre optimistisk. Som läget nu är talar inget för att akut vård kan ordnas på svenska, säger han och hänvisar till Vasas förlust av fulljoursjukhus. Brommels menar att i många fall, speciellt inom specialsjukvården, är språkfrågan underordnad vikten av högklassig vård. Brommels svar får Luther att ryta till:

– Det är uttryckligen när man har som mest ont, och är i behov av specialsjukvård, som man måste få tala sitt modersmål.

I publiken finns Barbro och Timo Österberg. Hon bedömer att diskussionen var rätt högflygande, han säger att paneldeltagarna fick med mycket på en kort tid.

– Jag saknade socialvården i diskussionen, säger Barbro Österberg.

– Möjligen är det för mycket fokus på gamla strukturer, och inte så mycket på möjligheterna. Det här handlar om en förvaltningsreform med stor potential, säger Timo Österberg.

Åbo svenska läkarförening är Finlands äldsta läkarsällskap utanför huvudstadsregionen och firade sina 160 år med ett seminarium på temat social- och hälsovårdsreformen i Haartman-salen i T-sjukhuset i Åbo.