Snuttifnattarnas riksdag

Seppo Kääriäinen, Lenita Toivakka, Pertti Salolainen, Riitta Myller, Kari Uotila, Markku Rossi, Maria Lohela, Stefan Wallin, Lauri Ihalainen, Pentti Oinonen, Tapani Tölli och Mats Nylund...

Och kanske några fler, det här var i varje fall de riksdagsmän som enligt Helsingin Sanomat (25.8) lämnar politiken efter den här valperioden. De här har gett besked. Högst sannolikt blir namnen fler och merparten av dem rutinerade politiker.

Kääriäinen (Cent) och Toivakka (Saml) satt i MTV:s morgonsoffa på tisdagen och resonerade kring hur sättet att göra politik har förändrats.

De säger båda att de har personliga skäl till att inte ställa upp igen, och båda har en lång politisk karriär bakom sig. Kääriäinen har varit riksdagsman i 40 år medan Toivakka med sina tre perioder snart suttit 12 år i riksdagen.

Resonemanget i studion gick oberoende ut på hur politiken och politikerrollen förändrats i vad de upplever vara en negativ riktning, och speciellt Toivakka betonade att förändringen varit särskilt stor under den senaste valperioden.

Toivakka och Kääriäinen använder delvis samma terminologi som Tapani Tölli (Cent) gjorde i en intervju i HS för en dryg vecka sedan.

Ytlighet, snuttifiering, effekt- och publicitetsfrieri är termer som kommer igen då de rutinerade politikerna beskriver riksdagsmannaarbetet.

Det är som om en del politiker förde en ständigt pågående valkampanj, säger Kääriäinen och Toivakka ackompanjerar med att det är som om politiken hade tagit formen av en karneval där det gäller att hitta på så klatschiga tweetar som möjligt, allt för att skapa rubriker.

Tapani Tölli hade en liknande förteckning (HS 25.8) på förändringarna.

Han sa att politiken blivit mer ytlig, att långsiktigheten har försvunnit, förmågan att fatta beslut har försvagats (exemplet nummer ett: vårdreformen), att sinnebilderna har blivit viktigare än fakta.

Det är en fruktansvärt skrämmande och beklaglig utveckling.

Men vad beror den på?

På de sociala mediernas entré i vår vardag, var ett svar som serverades av Kääriäinen & Toivakka.

Att uttrycka sig kort och kraftigt, eller ännu hellre häftigt och klatschigt, hör de sociala mediernas värld till.

Och för en politiker i dag är förstås Twitter och Facebook vardagliga och nödvändiga verktyg.

De är medel för PR och kommunikation, och de här medierna ger väljarna en direkt kanal till beslutsfattaren. Den möjligheten till feedback är ur väljarsynvinkel en klar förbättring som sociala medier har fört med sig, men kanalerna används också till en smutskastning som blivit nästan vardagsmat, enligt tv-intervjun.

Det mesta är sådant som vi måste klara, sa Lenita Toivakka (MTV 4.9). För det är inte feedbacken från livet utanför riksdagskabinetten som snuttifierar politiken, det är att politikerna själva går med i trallen.

Toivakka påpekade är det inte ens är möjligt att med 140 tecken förklara ett politiskt skeende. (140 sa hon, numera är tweetens maxmängd 280 tecken, poängen är densamma). Politikern må ha en åsikt som kläms in i den teckenmängden men beslutsfattandet ska bygga på längre resonemang, på att ha läst in sig på ärendet, ha sakkunskap och sträva till långsiktiga lösningar.

Så vem bjöd in dessa ytliga snuttifnattar i vår riksdag?

Vi gjorde det. Vi (valdeltagandet i senaste riksdagsval var 70,1 procent) som är väljare.

Att snuttifiera och försöka komprimera komplicerade processer och det lagförändringsarbete som är riksdagsarbetets kärna till lättförståeliga och korta satser är mycket svårt, ibland omöjligt.

Missförstå inte, att det finns riksdagsmän som är specialister på att tala till folket på folkets språk är inte av ondo. Självklart ska riksdagsledamöter kunna förklara vad de gör och varför.

Det är när förklarandet blir till populism och man drar linjerna räta trots att de inte är det, det är då varningsklockorna ska ringa.

Förändringsarbete betyder ofrånkomligen processer som kräver tid och kompromisser.

Också traditionella medier som tidningar, radio och tv bidrar till jakten på snabba och förenklade svar, det ska medges. Men de rutinerade politikerna nämnde faktiskt inte dem i det här sammanhanget.

Det är genom att aktivt delta man påverkar på riktigt, inte med retorik, säger Tölli och syftar till exempel på det för publiciteten gömda, men så viktiga utskottsarbetet.

Det är som om många i dag agerade i avsikt att få publicitet, Seppo Kääriäinen, i stället för att publiciteten skulle vara det sekundära som följer efteråt om ditt agerande faktiskt åstadkommer någonting.

Kääriäinen lyckades få in en känga mot Saml i fråga om landskapsreformen också i Huomenta Suomis uppbyggande morgondebatt med Toivakka. Kääriäinen, riksdagsman sedan 1987, minister i tre omgångar och politices doktor kan göra politik. Han är 70 år och det finns väl inget som säger att man då borde fortsätta att axla ett riksdagsmannajobb. Nej, låt yngre ta över.

Men – både unga och äldre riksdagsledamöter kunde lystra till de poänger han serverade.

Och vi väljare, vill vi faktiskt ha snuttifnattar?