Snedsteg i digisprånget?

Så här vid skolstart går diskussionens vågor åter höga om elevers skärmtid och mobiltelefonernas vara eller icke vara i skolan. Utbildningsstyrelsen uppmanar skolor att förbjuda störande användning av mobiltelefoner under lektionstid.

Det säger en del om tillståndet i den finländska skolan att man måste ge direktiv uppifrån om en så självklar sak. Hur har vi hamnat här?

En tillbakablick på medier för ett decennium sedan bekräftar mina minnesbilder. Regeringen satsade hundratalet miljoner på digisprånget och nya digitala inlärningsmiljöer.

Undervisningsminister Grahn-Laasonen jämställde digitala färdigheter med läsning och skrivning. Skolor skulle ta i bruk ny teknik, forskare förutspådde oss en ledarplats i världen för skolans digitalisering.

Så skapade vi en digi-generation, för vilken smarttelefonen och tablettdatorn är de naturliga verktygen för inlärning och umgänge.

Ökad skärmanvändning redan i lågstadiet har skett på bekostnad av de grundläggande färdigheterna.

Penna, papper och tryckta böcker har setts höra till en förgången tid, många skolbibliotek har skattat åt förgängelsen. Skolvärlden blev lite av teknologernas lekstuga.

Följderna kan både vi och nuvarande ministern för social trygghet kanske se?

I dag lyfts telefonerna fram som orsaken till ungdomars ökade koncentrationssvårigheter och mentala problem. Men knappast kan oron i skolorna vara bara telefonernas fel? Är det inte dags för en kritisk utvärdering av grundskolans läroplan och de bakomliggande idéerna?

Undersökningar har länge visat vart digisprånget lett oss. I Sverige ska nu hela grundskolan göras mobilfri och i Danmark ska skärmar användas bara då det är meningsfullt.

I Finland betonade UBS ännu i fjol att undersökningar inte entydigt visade att digitalteknik i skolan hade en försämrande effekt på inlärningsresultaten. Det skulle i och för innebära att erkänna misstag, och sådant hör inte till förvaltningskulturen här.

Det räcker knappast med mobilförbud i skolan, även om det är ett steg i rätt riktning. Det krävs också en förändrad inställning till kunskap och satsningar på skärmfri inlärning av basfärdigheter, och övning av sociala färdigheter som att interagera med andra också i den fysiska verkligheten.

Roande nog har diskussionen kretsat kring huruvida det är förenligt med grundlagen att hindra barn från att använda telefoner under skoltid. Grundlagens skydd av mänskliga rättigheter är väl lättare att tumma på än prepubertala barns rätt till sin smarttelefon under skoltid?

De som nu inleder gymnasiet har varit med från digivågens början. I gymnasiet är mobiltelefonerna ett mindre problem, även om de är den vanliga umgängesformen under raster. Här oroar i stället luckor i basfärdigheter och följderna av den stora skärmtiden.

Datorer är i dag oundgängliga verktyg i undervisningen, men problemet är att datorerna samtidigt frestar med annat intressant. Det är lockande att kolla Youtubevideor, shoppa kläder, spela eller chatta med kompisar samtidigt som man låtsas studera jobbiga ämnen.

Digitala färdigheter är viktiga, men satsningen på dem har haft oönskade följder för annan inlärning. I stället för att göra anteckningar eller arbeta med uppgifter i klass räcker det med att en i kompisgänget gör det och delar materialet med de andra.

Digitala böcker lockar till copy-paste och AI hör idag till den nya digitala kompetensen som bör läras ut. Kvaliteten på inlämnade uppgifter är i dag bättre än någonsin, men förskräckande ofta vet skribenten själv föga om innehållet i sitt svar.

Många gymnasier tycks nu åter ta papper och pennor till heders. HS rapporterar om hur t.ex. Riihimäki beslutat återinföra pappersböcker.

Många finlandssvenska gymnasier tänker i samma banor, trots att det största finlandssvenska förlaget slutat trycka gymnasieläroböcker, för säkerhets skull redan innan läromedelsinköpen överfördes på kommunerna. Vi ska inte bortse från ekonomiska intressen bakom digisprånget.

Skolvärlden är ständigt föränderlig, men den välkända pendeln är kanske på väg mot normalläge?

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.