"Snabbmaten i stadens soptunnor kring korvkiosker och i parkområden är lika dålig för djuren som den är för människorna"

De flesta har säkert redan städat bort fågelbrädorna efter vinterns fågelutfodring. Förhoppningsvis är även fågelholkarna städade för sommarens småfågelkullar.

Vårmorgnarnas fågelkvitter börjar vara som mest intensivt, vilket betyder att letandet efter lämpliga bostäder pågår febrilt och de funna bostäderna försvaras bestämt mot eventuella andra intressenter.

Jag avslutade vinterns fågelmatning för några veckor sedan och blev att fundera på hur mycket olika djur det rör sig på vår lilla tomt. Utöver de småfåglar som jag aktivt matar besöks fågelbräden även av duvor, som har varit ovanligt många i år, skator, kråkor och ekorrar. Ibland har även en rovfågel, sparvhök eller liknande, besökt tomten vad det går att gissa från de fjäderhögar som ibland pryder snön.

Vissa av högarna är nog orsakade av grannarnas katter också som ibland lyckas fånga intet ont anande talgoxar. Skogsmöss och kanske även någon råtta nu och då hämtar också sin mat från det färdiga bordet. Fältharar och fasaner syns ofta, och spåren runt husknuten avslöjar att tomten ingår även i en rävs hemrevir. På sommaren brukar någon igelkott också synas till.

Staden innebos utöver oss människor också av ett stort antal fåglar, däggdjur och andra djurarter. Vissa av dem, som småfåglarna och numera även fjärilar, försöker vi locka till våra gårdar genom att placera ut mat och lämpliga boställen, medan andra söker sig till tätorterna helt på egen hand och ofta trots människornas närvaro.

Vad är det som lockar så många djur i stadsmiljöer som vid första anblick ter sig rätt olämpliga för vilda djur? Djuren lockas faktiskt av precis samma orsaker som människorna – lättare liv helt enkelt. Temperaturen i städerna är några grader varmare än utanför dem, och ofta finns det gott om mat som är lättillgänglig. Även boställen kan det finnas gott om och rovdjuren är fåtaliga. Vad skulle då vara bättre än stadslivet då, om det ännu finns lämpliga parningskumpaner?

Människorna har försämrat livsmiljöerna på landsbygden genom modern skogsskötsel och jordbruk som båda har lett till rätt monotona och splittrade livsmiljöer som har gjort det svårare för många arter att hitta lämpliga livsmiljöer. Tidigare jagades också många djur aktivt vilket gjorde dem skygga för människan, men numera är jakt mindre vanligt och städernas ordningsregler förbjuder jakten helt. Alltså ännu flera orsaker för djuren att söka sig städer.

Koltrastar har flyttat in från skogen till trädgårdar, rådjur har lärt sig uppskatta parker och pilgrimsfalkar kan häcka på höga byggnader, som om det var vilken klippa nära föda (duvor och måsar) som helst. Numera finns det faktiskt rätt många rovdjur som har sina permanenta boställen även i städernas centrum. De flesta är olika rovfåglar men även räven är mycket vanlig i parkområden. Utanför de mest centrala stadsområden förekommer flera arter som till exempel mårdhund, grävling och lodjur.

Stadslevande djur har visat sig ha större hjärnor är sina kusiner på landet och även vara smartare än släktingarna i glesbygden. Det vet vi inte om det är endast de mera intelligenta individerna som flyttar till bebyggda miljöer eller om miljön som kräver uppfinningsrikedom vid val av boplatser och letande efter föda leder till att endast de klokaste individerna överlever. Det naturliga urvalet alltså. Jag tvivlar att samma skulle gälla även människor.

Å andra sidan finns det bevis på att den ensidiga snabbmat som bjuds på i stadens soptunnor kring korvkiosker och i parkområden är lika dålig för djuren som den är för människorna. Kråkungar växer sämre än normalt och är sjukare än kusinerna på landet. På samma sätt som hos människorna kan snabbmaten leda till övervikt. Trutungarna kan bli så feta att de inte kan lyfta sig på grund av sina svaga muskler och vingpennor i förhållande till kroppsvikten.

De djur som lever på människors matrester får också sämre hälsa på grund av att maten serveras för lätt; de behöver inte jaga på pizzarester och korvpapper som bekvämt kan plockas i mängder på ett ställe. Djuren i naturen får mycket mera motion när de måste endera jaga levande byten eller åtminstone söka föda på olika ställen för att tillfredsställa dagens näringsbehov.

Även sådan mat som direkt är tilltänkt för fåglar, som solrosfrön som dominerar utbudet på fågelbrädorna, kan göra fåglarna sjuka. Talgoxehanarnas magar kan bli blekare om hanarna äter för mycket solrosfrön, och bleka fjädrar lockar inte honor på samma sätt som mera färgsprakande fjäderskrud. Samma hälsoregler gäller alltså djuren som människorna – allt för ensidiga matvanor är inte bra för hälsan.

Johanna Mattila

Docent vid Åbo Akademi