Sluta gömma dina åsikter bakom dina upplevelser!

Jag deltog som domare i en försäljningstävling där jag fick höra en del av våra studenter presentera sig själva, sitt kunnande och sin bakgrund. De skulle sälja sig själva i en simulerad arbetsintervju.

Tävlingen är en del av ett större internationellt sammanhang där studenter från olika länder till slut tävlar om vem som säljer bäst. Den går ut på att framföra sig övertygande och att övertyga både domare och opponent om sin förmåga att övertyga en motpart.

Under framförandena fäste jag märke vid den frekventa användningen av ordet ”upplevde” i argumentationen.

Dessa upplevelser var inte alltid motiverade eller konkretiserade, det tedde sig som att upplevelsen av en förmåga var tillräckligt bevis.

Jag har lagt märke till att det här är ett bredare fenomen och absolut inte begränsat till dessa få iakttagelser.

Men när man hör samma begrepp ofta under några timmars tid börjar man lägga märke till det. Och fundera.

Av någon anledning irriterade användningen av begreppet mig något fruktansvärt – ”Jag upplever att... Hur upplever du att.....?” Argh!

Det är inte frågan om att upplevelser inte är betydelsefulla eller att de inte skulle ha relevanta följder. Självfallet är sättet på vilket vi erfar ting och situationer och oss själva viktiga och meningsfulla.

Om något så är det en av de mänskligaste dragen: vi upplever och dessa upplevelser påverkar hur vi förstår vårt förflutna, vad vi ser i nuet och framtiden.

Problemet med upplevelsernas dominans i vårt tal är att det verkar finnas någon form av sanningsförväntning i dem.

Begreppen vi använde i min ungdom – jag vet, bara boomers säger så – ”jag tycker.....Vad tycker du?” signalerade tydligt att vi pratar om åsikter utan förväntningar om fakta.

Men upplevelser har en starkare klang och i den ett anspråk på sanning eller åtminstone på att andra ska ta upplevelsen som korrekt eller given.

Det är svårt att komma med ett motargument då argumentet är baserat på något så subjektivt och flyktigt som en upplevelse.

Vi upplevde bra mycket färre saker än unga människor idag. Kanske vårt liv var mindre upplevt. Fast jag påstår att det var fyllt av mer upplevelser än våra kära små skärmråttor kan föreställa sig i sin lilla virtuella bubbla. Åtminstone annorlunda upplevelser.

Man kunde bli skiträdd, men man framställde inte det som att ”jag upplevde situationen skrämmande” eller man kunde ”tycka att en film var bra” man ”upplevde inte att filmen var bra” osv.

I språkbruket verkar upplevelser representera en faktiskhet.

Krasst sagt, där jag upplever att jag är en skälig skribent kan ni, mina kära läsare, uppleva att jag inte är det.

Men ingendera gör det ena eller det andra till ett faktum. Det är en åsikt. En upplevelse av min förmåga att skriva – en åsikt om den. En åsikt som ska kunna beprövas.

Upplevelser däremot kan inte beprövas. ”Upplevelser” har blivit ett diskursivt verktyg för att maskera sin åsikt som något mer faktabaserat. Något legitimare än en åsikt. Men ändå inte.

Att argumentera genom upplevelser förvränger en konstruktiv diskussion om en situation, det är enkelt att gömma sig bakom sin upplevelse om man inte kan argumentera på annat sätt.

Det är svårt att komma med ett motargument då argumentet är baserat på något så subjektivt och flyktigt som en upplevelse.

Trots allt kan en upplevelse också vara obefogad. Precis som en åsikt.

Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.