Sloganen "den som glömmer sin historia riskerar att tvingas uppleva den på nytt" har fått förnyad aktualitet

Det här är min första kolumn.

Någonsin.

Därför är det kanske på sin plats med några ord som presentation.

Förvisso har jag skrivit en hel del tidigare. Under studietiden på 1980-talet jobbade jag som sommarredaktör på tidningen Västra Nyland. Min journalistbana stupade på grund av bristen på lediga jobb. Istället blev jag lärare i historia och samhällslära. Därtill har jag skrivit ett tjugotal böcker, både läroböcker och historiska faktaböcker.

Idag kan jag blicka tillbaka på tre hela årtionden i Ekenäs gymnasium. Skolan får bli min huvudsakliga utsiktsplattform för en serie lördagskolumner i ÅU.

Lärarjobbet har jag oftast kallat ”världens bästa jobb”. En av historielärarens uppgifter är att försöka förklara bakgrunden till det som hänt och händer i världen. Att få jobba med det tillsammans med ungdomar är fantastiskt givande – och idag allt mer utmanande.

Att känna till det förflutna är viktigt med tanke på framtiden. Sloganen “den som glömmer sin historia riskerar att tvingas uppleva den på nytt” har fått förnyad aktualitet på sistone.

Världen har förändrats oerhört mycket under mina tre decennier som lärare, skolan likaså. Det gäller att komma ihåg att många “självklara saker” som t.ex. Sovjetunionen är lika främmande och okända begrepp för dagens ungdom som Finska marken eller telefonkiosker.

På senare tid har jag flera gånger i samband med bokpresentationer träffat seniorer som uttryckt sin oro över sina tonåriga barnbarns okunskap om historien. Den är inte alls obefogad.

Den kanske största utmaningen idag är bristen på tid att få undervisa. Historielärarna har liknande problem som vårdpersonalen; tiden räcker helt enkelt inte till för att utföra det uppdrag man har. Följderna märks.

Historia som läroämne har fått stryka på foten i alla gymnasiereformer de senaste decennierna. När jag började som lärare läste alla gymnasister sex kurser historia. Två kurser behandlade Finlands historia, de övriga världshistorien från floddalskulturer och antiken till idag.

Idag har antalet historielektioner i gymnasiet halverats, till tre kurser. En kurs - i senaste läroplansreform omdöpt till studieavsnitt, även om innebörden är densamma - är i praktiken ca 20 lektioner á 75 minuter. Intresserade kan visserligen välja frivilliga fördjupningskurser om de vill. I praktiken ger dagens fokusering på matematik allt mer sällan utrymme varken för sådana eller studier i främmande språk.

Det mesta av den för alla ämnade historieundervisningen handlar om 1900-talet. Tiden före 1800-talets mitt behandlas under knappt tio lektioner. T.ex. den västerländska civilisationens grunder antiken avfärdas idag på två–tre lektioner.

Den här trenden tycks gå genom hela samhället. Antiken är väl numera frivilligt stoff även för blivande historiker t.ex. vid Åbo akademi? När Turun yliopisto häromveckan ville avskaffa undervisningen i klassiska språk höjdes ändå röster i protest.

Men vilka följder får allt detta för allmänbildningen? Idag är t.ex. renässansen och upplysningstiden okända begrepp för våra studenter, om de inte valt att gå tilläggskurser.

Det enda obligatoriska studieavsnittet om Finlands historia heter “Det självständiga Finlands historia”. Läroplanen nämner elva teman som skall behandlas, på sammanlagt tjugo lektioner. Två av dem är “Finland i andra världskriget” och “Kalla krigets följder för det finländska samhället och den finländska politiken”.

Hur djupgående behandlingen av ämnena blir säger sig självt.

Följderna av historielöshet och okunskap om historien är tydligt skönjbara i vårt närmaste grannskap idag. Historien går lättare att använda för politiska syften om kunskap om den saknas i den breda allmänheten.