Sku it i vara betä me na ana?

I Lars Huldéns diktsamling ”Heim” finns en dikt som från första början fastnade i mitt minne.

Dikten heter "Minkkan" (Minkarna) och har de senaste månaderna kommit att beskriva min allt mer tvivlande inställning till dagens energipolitik i Finland.

Huldén betraktar minknäringen utifrån ett nyttoperspektiv som leder till slutsatsen att minknäringen, trots sina moraliska utmaningar, är viktig för den enskilda farmaren och lokalbefolkningen.

Frågan som denna kolumns rubrik anspelar på återkommer dock om och om igen i dikten och blir det gnagande samvetets röst.

Skulle det ändå inte vara bättre med någonting annat?

En morgon slog det mig att jag aldrig kommer att bli helt tillfreds med min tidigare så pragmatiska inställning till kärnkraft.

Som fysiker har jag alltid utgått från positiva faktaargument för en moderat utbyggnad av kärnkraft.

I stället för att importera elektricitet producerad med kärnkraft från andra länder, exempelvis Ryssland så är det bättre att vi producerar den här i stället.

De finska kärnkraftsbolagen har den högsta driftsgraden i hela världen.

Kärnkraften genererar inte växthusgaser och är därmed bra för klimatet, etc.

Kärnkraften har också framhållits som en billig produktionsform av elektricitet.

Byggkostnaderna för ett nytt kärnkraftverk är dock enorma och kräver att samhället binder upp sig för långa tider (åtminstone 60–80 år).

Efter alla förseningar beräknas byggkostnaderna för Olkiluoto 3:an uppgå till hisnande 9,1 miljarder euro och därmed placera sig på andra plats på listan över världens dyraste byggnader.

Lägg därtill de estimerade kostnaderna för drift och underhåll 4,5 miljarder euro samt slutförvaringen av använt kärnbränsle 3 miljarder euro och energiproduktionen verkar inte mera väldigt billig i förhållande till andra alternativ.

Finansieringen sköts med hjälp av internationella lån, långa kontrakt med lokala eldistributörer etc.

De ekonomiska riskerna för samhället är därmed höga.

Konsekvenserna vid en eventuell kärnkraftsolycka är dock ännu högre.

Under de senaste 40 åren har världen upplevt tre (partiella härdsmältor): Three Mile Island i USA, Tjernobyl i Sovjetunionen och Fukushima i Japan.

Tre olika teknologier och tre olika säkerhetstänk låg i bakgrunden men det som inte får hända hände ändå.

Sannolikheten att det ska hända flera olyckor är med andra ord inte noll.

För att inte tala om risker associerade med slutförvaringen i hundratusentals år, en tidsepok som vi har svårt att ens föreställa oss.

Sku it e entå vara betä me na ana?

Solen ligger till grund för en enorm energipotential, men vi har inte utnyttjat den möjligheten till sin fulla potential.

Idag finns teknologier för både små- och storskaliga installationer av vindkraft och solpaneler samt värmekraftverk för biobränslen, men vi måste bli bättre på lagring och distribution.

Nya teknologier måste utvecklas för att generera syntetiska bränslen från koldioxid och ackumulatorteknologiernas hela livscykel förbättras.

Smarta elnät behövs där elbilar och ackumulatorer kunde bli en viktig energireserv.

En dålig vindvecka kanske elbilen endast laddas till 80 procent av full kapacitet, medan bilarna laddas fullt när det finns mycket energi.

Men hur är det med lönsamheten och den ekonomiska aspekten av att använda förnybar energi för att ersätta basenergiproduktionen då?

I höstas deltog jag som medlem i en finsk delegation i en liten konferens i Nanjing om olika tekniska lösningar för nya energisystem.

Under konferensen träffade jag professor Christoph Breyer från Villmanstrands tekniska högskola.

Han presenterade sin forskning om hur världens energiförsörjning kunde ske på ett ekonomiskt lönsamt och koldioxidneutralt sätt.

Presentationen blev en riktig ögonöppnare för mig.

Simuleringarna (som finns öppet tillgängliga via neocarbonenergy.com) visar att det ekonomiskt mest lönsamma alternativet också är bäst för klimatet.

I simuleringarna visar Breyer et al., hur hela världens energiproduktion genereras ekonomiskt lönsamt så att utbudet möter efterfrågan överallt på jorden varje timme, varje dag inom varje region fram till år 2050.

Detta genom att utnyttja existerande produktionsformer till slutet av sin tekniska livslängd, men nyinvesteringar inom produktionen sker endast inom förnybara energiformer som sol, vind, biobränslen, energilagring, geotermiska källor etc.

En värld baserad på en hållbar energiproduktion utan den risk kärnkraften innebär för jorden befolkning!

Den kräver dock en vilja hos våra beslutsfattare att det är den vägen vi vill gå.

Sku it e entå vara betä...

Ronald Österbacka

Professor i fysik vid ÅA

som också forskar inom framtidens solenergi