Skriftskola och konfirmation är så mycket mer än läger, god mat och för lite sömn.

Jag står i kapellet och väntar tillsammans med kantorn. Hon spelar igenom psalmerna och mellan psalmerna pratar vi flyktigt. Båda förbereder sig inför den kommande stunden, en stund vi sällan upplevt. Det finns en god nervositet som hjälper oss att vara närvarande. Vaktmästaren har dukat fram nattvardskärl och tänt alla ljus. Det är en mysig och varm stämning i kapellet.

Vi hör motorljud och ser en bil köra upp på kyrkogården. Där kommer de som vi väntat på. Sakta stiger de utur bilen och böjer sig ödmjukt. Jag ser nervositet i deras blickar när jag hälsar på dem. De står inför en bekräftelse de längtat efter men inte hittat plats för. Nu är stunden inne. Det pirrar i kroppen när vi sitter i kyrkbänken, vi söker varandra med blicken och när blicken möts sprids känslan av att målet är nått i kapellet. Mannen som sitter i raden är i övremedelåldern och vill avsluta sin skriftskolstid och bli konfirmerad. Vi får göra det tillsammans, vägen har gått över hav och längs med vägar och nu har resan efter tiotals år fått sitt slut. Att konfirmera sig, bekräfta sin tro. En stund senare står han där, med rosor i handen och är så fin, en bild av Guds skapelse.

Dörren till kansliet öppnas. In kommer en ung kvinna. Fundersamt tittar hon sig omkring. Hon skulle så gärna, men vet inte hur. Hennes föräldrar gav inte henne möjlighet att vara delaktig i kyrkans verksamhet när hon var ung. Hon fick stå utanför och vänta när de andra hade religion i skolan, hon fick stå utanför och vänta när vännerna gick i skriban. Ensam stod hon och väntade, hon hörde skratt, rop och livliga diskussioner. Men hon anade också helighet i tystnadens frihet och den gemensamma falska sången. Allt detta säger hon att hon gått miste om när vi samtalar.

Samtalet leder från livets mening till världspolitik. Vi upplever stunder av känslighet och allting utmynnar i stunden då vi träffas vid ett bord för att dela nattvardens hemlighet med Gud och varandra. En stund senare står hon där, med en kopp kaffe i handen och är så fin. Vardagens helighet, blev stunden då hon sa Ja till den längtan efter gemenskap hon burit på i åratal.

Kyrkklockorna klingar, dörren till sakristian öppnas. In rullar han, denna kämpande unga man. Det har gått två veckor sedan vi träffades och han har vuxit i självsäkerhet. Kanske det är hans nya röda keps som gör honom extra fin idag!

Vi firar mässa tillsammans, så har vi gjort de senaste veckorna. En struktur jag kan vila i. Vi sitter framme i koret, under krucifixet. Hans blick ser frågande på krucifixet, och han vill ha bekräftelse på vad han ser. Orden är få, men jag pratar, han lyssna. Ibland ler han med hela kroppen, ibland spjärnar han emot så att hela stolen gungar. Han lär mig att vara närvarande i stunden, att ta till mig, att lyssna med hela kroppen, inte bara med öronen. Han lär mig att inte ta livet för självklart. Vad jag lär honom vet bara han. Men jag vet att han lär mig om livets skörhet. En kunskap han bara kan ge, om att livet är så skört och enkelt.

Jag tror vi båda behöver stunden, att sitta där omfamnade av Gud, lyssna till den vackra rösten som sjunger för oss för att sedan bekanta oss med brödet och vinet, som är utgivet och utgjutet för oss. Här är bilden av Gud jag vill att vi bär med oss, att Gud är i stunden som hoppeligen slutar i en festlig konfirmation. En fest som nästan 50 000 personer tar del av årligen i vårt land. Skriftskola och konfirmation är så mycket mer än läger, god mat och för lite sömn.

Sara Grönqvist

Kaplan, Väståbolands

svenska församling