Skolan återspeglar samhället och regeringen har skapat oro med sin politik

När jag läste Carina Holms ledare ”Grundskolan är viktigast för att förhindra att fler än 2 739 Åbounga marginaliseras” (ÅU 27.10.2018), så nickade jag instämmande för mig själv vid köksbordet.

Efter att ha läst hennes ledare för en andra gång så fick jag känslan av att någonting fattades från den tillsynes kompletta analysen av de orsaker som orsakar marginalisering.

Ni som med tanke har läst igenom ledaren har säkert märkt att de förebyggande åtgärdsförslagen till största delen innehöll korrigerande och stödjande åtgärder, vilket i och för sig är bra och behövs, men man ville inte nämna eller så vet man inte den verkliga orsaken till det ökande antalet unga som marginaliseras och drabbas av utanförskap.

Jag vill påstå att en orsak till att antalet unga som marginaliseras ökar är den politik som den nuvarande regeringen bedriver!

Europa och en stor del av världen har upplevt en högkonjunktur de senaste åren och det har vi märkt i vår närregion i form av en byggboom (tyvärr har byggboomen inte nått min hemstad), industrin går på högvarv och arbetslösheten har minskat.

Tyvärr har regeringen orsakat oro i vårt samhälle med sin politik, som utgår ifrån att försämra den sociala tryggheten i vårt samhälle, för att kortsiktigt kunna gynna de mest välbärgade i vårt land. Som exempel kan nämnas att rätten till A-kassa har förkortats med 100 dagar, aktivitetsmodellen har införts, nedskärningar i utbildningen och framförallt i andra stadiets utbildning, samt forskningen har gjorts och dessutom drev regeringen igenom konkurrenskraftsavtalet som hårdast drabbade den kvinnodominerade offentliga sektorn som fick en minskning av sin semesterpeng.

Jag vill påstå att vi kunde minska på antalet ungdomar som marginaliseras och hamnar i utanförskap, med en politik som utgår ifrån att inkludera alla i samhället med ett tillräckligt starkt socialt skyddsnät t.ex. i form av en villkorslös medborgarlön.

En villkorslös medborgarlön skulle frisätta de resurser som finns i varje individ och man skulle slippa byråkratidjungeln. Var och en kunde på riktigt göra det som man brinner för, och med det skapa mervärde för sig själv och samhället, utan att behöva redovisa hur många arbetsansökningar man gjort den här veckan.

Tyvärr så vill inte arbetsgivarna eller fackföreningarna ens tänka ordet medborgarlön eller basinkomst, för det skulle rubba den nuvarande maktbalansen.

För att återknyta till rubriken, så påstår jag att skolorna inte kan sy ihop den reva som finns i samhället fast vi skulle få hur mycket resurser som helst – så länge samhället inte gör något åt den sociala tryggheten så kommer skolorna att ha dåliga förutsättningar för en framgångsrik kamp mot utanförskap.

Kortfattat kan man säga att vi – hela samhället, inte bara skolan, bör göra något och det snabbt.

Kyösti Kurvinen

SDP

En politiskt aktiv lärare