Skivan: Med positiv rockattityd

Michael Monroe

The Best (Spinefarm)

Gamla Hanoi Rocks-kämpen Michael Monroe har med åren gått och blivit folkkär, och det hänger i hög grad ihop med att han kan bjuda på sig själv – den positiva attityden ger många stilpoäng. De gånger vi råkar besöka samma café i Åbo har jag med en viss fascination kunnat iaktta hur han med samma vänliga tålamod ger tid och autografer åt gamla och rörelsehindrade som åt unga, vackra och sexiga.

Det är inte alla rock’n’rollare som kan leva upp till den stilen. Och också om han alltid kommer att förknippas med Hanoi Rocks var det när den ursprungliga versionen av den gruppen sprack som hans utveckling från rockslyngel till mogen soloartist kunde ta fart. Nu har han faktiskt redan hunnit med hela 30 år som soloartist, vilket i år firats med samlingen ”The Best”.

Några radikala drag finns här inte, förutom att fem nya låtar presenteras och dessutom några Demolition 23-avrivningar – ett kortvarigt men viktigt Monroe-band (med Sam Yaffa/Nasty Suicide), eftersom han här återvände till sina rötter. I övrigt ger han samtliga sina åtta soloalbum rätt likvärdigt med utrymme, och när låtarna placeras i kronologisk ordning framstår de två senaste skivorna som de mest energiska.

Det handlar om en tidlös rock’n’roll, förgylld med en krydda glam – och visst är killen också förtrogen med den amerikanska rythm’n’bluesen och urpunken.

Steve van Zandt

Soulfire (Universal)

Då jag först hörde om ”Little Steven” Van Zandt musicerade han inom Southside Johnny and the Asbury Jukes, men var via inspelningarna av Bruce Springsteens ”Born To Run”-album på väg över till E Street Band. Sin egen grupp Disciples of the soul (i somras på Puistoblues) har han parallellt med de andra projekten haft sedan 1982, och i dagsläget känner många honom också som småmysig gangster i ”Sopranos” och ”Lilyhammer”.

Senaste plattan ”Soulfire” är ändå en ren sologrej – inspelningar av låtar han i tiderna skrivit med tanke på Southside Johnny eller Gary US Bonds, utökade med lite arkivrensning och covers. I grunden alltså en återknytning till de egna 1970-talsrötterna och den skrovliga Jersey-barrocken.

Då premisserna är sådana kan man inte vänta sig något nytt eller revolutionerande, men det som Van Zandt istället bjuder på i rika mått är spelglädje, soulkänsla och passion. Skruva upp volymen, så är det som om rocksoulgangstern stod i ditt vardagsrum och försökte blåsa ner väggarna!

Roger Waters

Is This the Life We Really Want? (Sony)

Ifall artister som Monroe och Little Steven är kända för sin positiva energi kan samma sak knappast påstås om Roger Waters. Och när han ger ut sin första studioplatta på ett kvartssekel står det klart att han bara blivit mer förbannad med åren. Så kan han också – i den i och för sig snygga dystopin ”Déjà Vu” – påpeka att han ifall han varit Gud nog skulle ha gjort ett bättre jobb än den nuvarande chefen.

Alltför mycket negativt gods skulle bli kvävande ifall inte de musikaliska idéerna kunde ge någon sorts vidgning, och här har producenten Nigel Godrich (bekant för sitt samarbete med Radiohead) haft en viktig roll. Han och Waters har samarbetat bra, så att texternas tungsinthet i viss mån balanseras av den levande, collageorienterade ljudbilden.

Anknytningspunkterna till Pink Floyd är många – framförallt är det som att återkastas till de landskap Waters målade upp på ”The Wall”. Och om musiken till en början kan kännas lite jämntjock och förvirrad öppnar den sig med fler lyssningar och några favoriter utkristalliserar sig också, framförallt ”Smell The Roses” med sina tjutande gitarrstick.

Jens Lekman.

Life Will See You Now (Secretly Canadian)

Jens Lekman skulle inte vara den han är om inte musiken, också då han nu gjort en lite mindre tårdry-pande skiva, innehöll starka stråk av melankoli.

Man känner lätt igen hans ljudbild och låt- samt sångstil vilket fansen uppskattar, men själv får jag en känsla av att han inte bara upprepat tidigare skivor utan också gjort ett knippe så pass variationslösa låtar att de motståndslöst flyter in i varandra. Med ett vekt, lätt släpigt anslag – fast ett plus ändå för de berättande, reflektiva texterna. Kanske det skulle vara dags att pröva på svenska nästa gång?

Henrik Jansson