Skarvens syn på Östersjö-Eldoradot

Mitt namn är Ph. carbo sinensis.

Jag har också öknamn som mänskorna gett.

På många områden där de talar svenska kallas vi: skarv.

Det är ett sårande namn – en Ph. carbo sinensis skarvar eller ljuger aldrig.

Den enda släkting vi har i Europa är kusinen Ph. carbo carbo, som bor längs Atlantkusten, t.ex. i Norge.

De tycker om havsvatten och lever i egnahemsbon och har väldigt lite kontakt med grannarna.

De har tydligen inte förstått att det är fiffigt att bo i stora grupper och utföra det tunga fiskearbetet tillsammans genom att flyga bredvid varandra i en lång kedja nära vattenytan.

Fiskarna blir skrämda och börjar simma i panik. När de tröttnar är det bara att proppa is sig så mycket man orkar.

Tidigare bodde vi året runt i Mellaneuropa.

Det var besvärliga tider. Mänskorna tyckte inte om oss där.

De förstörde ofta våra bon och i vissa länder jagade de oss och åt upp oss.

Lyckligtvis har situationen där också förbättrats.

I de flesta länder är det nu förbjudet att störa eller jaga oss.

Längs Östersjökusterna fanns det alltid rikligt med fisk.

Men, det fanns ett naturligt hinder för oss att fånga fisken: den hårda isen.

Under de senaste decennierna har mänskorna börjat hjälpa oss med stora projekt för att värma upp vattnet så att isen hinner smälta tills vi vill komma och bilda familj.

Vi kan nu utnyttja utsträckta, av skarven orörda, områden med rikliga fiskebestånd, framför allt vid flod- och åmynningar.

Östersjön är vårt nya Eldorado.

Det verkligt fina är att mänskorna är så hjälpsamma.

Så kan vi bilda stora kolonier bara några hundra meter från ett stort sjukhus.

Efter några års tid, kom man nog och viftade och undrade om vi inte kunde flytta lite längre bort från staden.

Tyckte vi var rimligt och flyttade först till grannholmen, men senare längre bort där det fanns mera fisk.

Varje år planterar mänskorna ut fiskyngel åt oss vid åmynningarna.

Och inte vilken skräpfisk som helst, utan sik.

Just på försommaren när vi behöver mycket mat för ungarna finns det stora fiskstim vid mynningarna reserverade för oss, mänskorna får inte ens komma i närheten!

Det finns många olika organisationer i Finland och Bryssel som gör allt som står i deras makt för att skydda oss.

De har stiftat så invecklade lagar att de inte själva förstår dem.

De ger oss ett nästan fullständigt skydd om man tolkar dem på vårt, riktiga, skarvsätt.

Det finns dock mänskor som tycker att det inte är riktigt att vi får äta den goda och hälsosamma naturfisken medan mänskan måste äta importerad odlad fisk, t.ex. lax som är otäckt fet och fullproppad med antibiotika!

Myndigheternas lösning är enkel och elegant: mänskan skall äta mera mört och braxen!

Vi tycker nämligen inte om mört och braxen, de är så beniga och svåra att svälja.

Onekligen har dessa anti-skarv individer en punkt. Vi måste äta ca 500 gram fisk per dag.

I Östersjön finns det sannolikt närmare en miljon bröder och systrar.

Vi äter nu redan mera fisk än mänskorna.

Om mänskan inte snabbt fridlyser all fisk, kan vi skarvar och sälar få matbrist.

Fiskeföreningar skriver långa ansökningar för att få tillstånd att begränsa vår tillväxt.

Lyckligtvis är det våra vänner i Åbo som behandlar ansökningarna.

De har hittat på alla möjliga sätt att skydda oss.

Så låter de det gå mera än ett år att behandla en ansökan.

En annan snillrik lösning är att ge tillstånd till jakt när vi redan flugit till varmare orter.

Våra beskyddare finns överallt i samhället.

Det finns t.o.m. politiska partier som sett ljuset och tycker att vi är viktigare än medmänskorna. De är förståndiga och tycker att havet hör oss till.

Nu försöker de också ordna det så att vargar och björnar får överta landsbygden.

Mänskorna som bor i storstäderna tycker det vore ’cool’.

Framtiden ser ljus ut. Vårt goda samarbete med de förståndiga myndigheterna kommer att resultera i lyckliga tider som våra förfäder upplevde i fornstora dar.

Rune Frants

Korsholm och Nederländerna