Skarven och myndigheternas skyldighet
Otaliga gånger har Finlands yrkesfiskare fått sig kring öronen i skarvfrågan med hänvisning till Högsta förvaltningsdomstolens beslut från 2014. Då handlade det om Vasa förvaltningsdomstols beslut om skyddsjakt på 300 skarvar på Monåfjärden i Nykarleby. När det beslutets fattades fanns det cirka 15 000 skarvar i Finland.
Men hur förhåller det sig med myndigheternas vilja och förmåga att leva upp till HFD:s krav? Det är en ytterst intressant fråga.
Den första frågan handlar om Miljöministeriets anvisning. Enligt HFD kunde man enligt ministeriets anvisning göra undantag då skadorna på fiskevattnen är allvarliga.
Nu är det tyvärr så att Miljöministeriets anvisning inte uppfyller HFD:s krav. Det är av avgörande betydelse eftersom en utredning om var fiskens lekplatser hotas av skarven inte finns. Bristen leder till att bevisbördan faller på yrkesfiskaren.
HFD:s utslag innehåller en intressant skrivning om när skador är allvarliga. Översatt till vanlig svenska: skador är allvarliga i områden där det enligt utredningar bedrivs mycket yrkesfiske och där häckningskolonierna är stora.
Om alltså Miljöministeriet gjorde rätt för sig och utredde omfattningen av skarvkolonierna och dess förhållande till yrkesfiskets omständigheter, skulle redan den utredningen ge ett svar på frågan om skadornas allvarlighetsgrad. Det här har varit en av de centrala frågorna i nästan alla kända fall. Det har lett till den lite förbryllande skyldigheten för yrkesfiskaren att han ska uppvisa den fiska han inte har fått. I en tidigare debatt har jag ställt frågan om en tom säck duger.
Vi vet hur mycket fisk en skarv äter per dag och om Miljöministeriets anvisning följde HFD:s krav kunde NMT-centralen i sitt beslut nöja sig med att konstatera faktum: skadan är allvarlig.
Utöver det här kan konstateras, att artikel 9 i fågeldirektivet räknar upp grunderna för ett undantagsförfarande. För yrkesfiskarna är det vanligtvis det tredje tankestrecket: ”För att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske eller vatten.”
Men det fjärde tankestrecket låter så här: ”För att skydda flora och fauna.”
Under en diskussion på NMT-centralen i Åbo pekade jag på ett fotografi på en av skarven förstörd ö och frågade om det här räcker som bevis på flora och fauna som inte har skyddats. Då visade det sig att NMT-centralen läser in i texten någonting som inte finns där. I deras läsning lyder tankestrecket så här: För att skydda skyddad flora och fauna. Men så står det inte i direktivet.
En slutsats. Jag tror att vi borde ta oss en diskussion med HFD. Det kan inte vara lagstiftarens eller domstolens avsikt att låsa en viktig tolkning vid omständigheter, som inte längre råder.
I dag har vi dubbelt flera skarvar än vi hade när HFD:s beslut var aktuellt. Vi har ett miljöministerium som inte bryr sig om att följa Högsta förvaltningsdomstolens anvisningar och vi har en NMT-central, som på eget bevåg läser in i fågeldirektivet någonting de önskade att funnes där.
Dags att tänka om!
Skribenten är medlem av Europaparlamentet (SFP).