Skall vi äntligen tala klarspråk?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag tror att många med mig fick sin oro bekräftad av social- och hälsovårdschefens uttalande i ÅU 15.3. Hennes ledarskap går ut på att skaffa telefoner och personalresurser och då man samtidigt får veta att personalresurserna i verkligheten försvinner och de anställda slutar på grund av samarbetssvårigheter med ledningen, kan hennes insatser inte få godkänt. Lika bekräftade blir alla de som klagat på att inte bli hörda.
Social- och hälsovårdsnämndens ordförandes påstår i ÅU 14.3, att det hör till stadens kutym att inte höra på de anställda vid anställningar. Troligen gäller denna kutym också i andra ärenden.
Den katastrofala situation vi har inom socialsektorn i Pargas får nog också flertalet politiker ta ansvar för. Det finns engagerade politiker, som gång efter annan under de senaste åren påtalat sin oro och sina farhågor för tjänstemännen. Insatta politiker som i nämnder och stadsstyrelsen försökt belysa situationen och kräva åtgärder av ledningen. Men de har alltid effektivt blivit nertystade och nerröstade av alla dem som utan invändningar svalt tjänstemännens föredragningar. Med påföljd att regionförvaltningsverket nu i sin tredje och senaste skrivelse hotar med vite och att barnskyddet endast har en? behörig socialarbetare i tjänst för de ökande barnskyddsärendena.
Pargas stöter genom sin ledarskapskultur bort den ena behöriga och erkänt professionella arbetstagaren efter den andra. Efter år 2015 har 10–12 socialarbetare sagt upp sig inom staden på grund av brist på kompetent ledning. Skolsektorn saknar kontinuitet i samarbetet med socialsektorn, familjer och barn lider och regionförvaltningsverkets arbetsskyddsinspektion har i stränga ordalag kritiserat och pekat ut stadens ledning eftersom personalens psykosociala belastning inte förbättrats.
Situationen för de anställda har trots alla satsningar och kostnader på skolning och konsultation försämrats.
Det finns alltså olagligheter och försummelser som politiker väljer att blunda för och i stället för en större öppenhet som utlovades efter de fyra socialarbetarnas besvär till regionförvaltningsverket för ett par år sedan, har inga förbättringar skett och för att detta inte skall bli synligt väljer man att sekretessbelägga också offentliga handlingar.
Politikerna kan inte längre vänta sig förbättringar av ledningen. De måste själva vidta åtgärder.
Stina Engblom Colliander