Ska vi känna medlidande med dem som pladdrar sönder vårt språk?

Charlotta af Hällström-Reijonen och Anna Maria Gustafsson från Institutet för de inhemska språken föreläste om finlandssvenskt mediespråk på Svenska litteratursällskapet den 9 december.

af Hällström-Reijonen gick igenom olika kategorier av finlandismer.

Gustafsson presenterade viktiga principer för journalistarbetet (stilkänsla, omdöme, respekt för mottagarna, ansvar som språkliga förebilder osv.) men hon undvek att ta upp hur en stor del av journalisterna låter i praktiken.

Båda föreläsarna försvarade journalisterna med att de arbetar under krävande förhållanden: i finskspråkig miljö, under tidspress, utan korrekturläsare osv.

Helhetsintrycket blev en undvikande handfallenhet inför bristerna.

Det kändes nästan som en uppmaning till medlidande med dem som pladdrar sönder vårt språk.

Språkvården ska väl stödja professionella i svåra frågor och inte lära "journalister" elementära språkregler?

Språkforskarnas och språkvårdarnas kartläggningar, definitioner och enkäter får de redan frälsta att nicka igenkännande medan samma journalister fortsätter att göra samma fel och klavertramp i veckor, månader och år.

Det är orättvist mot de skickliga och ambitiösa journalisterna att försvara de oprofessionella. Det är också att lämna läsarna/lyssnarna i sticket.

Med en kort kommentar gjorde Leif Jakobsson luften lättare att andas (som barnet i sagan om kejsarens nya kläder) när han formulerade den bekanta bakgrunden till det tomma radiobabblet på den svenskspråkiga vuxenkanalen: sedan Yle Vega började rekrytera dem som blivit för gamla för Radio Extrem fortsatte ungdomsradions jargong för en vuxenpublik med berättigade krav på ett mognare språk och innehåll.

Misstag måste kunna rättas till.

Frångå helt enkelt det olyckliga flödeskonceptet så blir det mindre synd om svenskan, journalisterna och lyssnarna/skattebetalarna.

Gunilla Malm

Helsingfors