Ska vi gå ut och gå?

Ska vi gå ut och gå? Den frågan var min pappas standardlösning på de flesta problem. Med värme talade han om de stunder då han med sin far promenerade längs Helsingfors gator.

De lärde känna hemknutarna i Vallgård, de andra arbetarstadsdelarna på ”fel sida” av Långa bron, de södra stadsdelarna och Tölö. Medan de vandrade tillsammans i återuppbyggnadens tid efter andra världskriget såg de säkert ruiner röjas, nya hus byggas, hela nya stadsdelar växa fram.

Pappa vandrade också av en nödvändighet. Att åka spårvagn var för dyrt, så dagligen promenerade han de dryga fyra kilometrarna från Backasgatan till Svenska Normallyceum vid Observatorieparken. Med lönen från sitt första sommarjobb köpte pappa sig sin första varma vinterrock.

Dessa upplevelser gav honom en känsla för staden, för hur rum påverkar oss. Och han blev en vandrare.

Också jag har haft lyckan att få vandra med min far. Få den där känslan för miljön och för samtalet. För hur talet kan flöda i takt med stegen och för tystnaden som ger rum för nya perspektiv och ett nyfunnet lugn.

Trots att det är över nio år sedan vår sista promenad, kan närvaron återkallas i stunden då jag sätter på mig skorna och tar mina första steg.

Aldrig har frågan Ska vi gå ut och gå? varit så avgörande som just nu. Att få vandra tillsammans med vänner och bryta coronaisoleringen har varit en livlina. Då jag själv inte förmår lyfta blicken, kan nåden finnas i den stund, då min vän pekar: Se, hur vackert solen skiner!

Då vännen är trött kan jag lyssna med mina fötter och hitta en rytm som vaggar oss mjukt fram längs Aura ås stränder. Redan en kort liten sväng mellan Teaterbron och Biblioteksbron kan ge kraft att orka en dag till.

Jag har ofta tänkt att pandemin borde ha kommit med en triggervarning: ensamhet, isolering, ovisshet, rädsla, ångest, sjukdom, död. I mars ifjol blev jag medveten om hur det okända får mig och andra att reagera instinktivt och primalt. Nervsystemet ropar: Kämpa, fly eller stelna.

Pandemin lyfter fram nya rädslor, men även gamla upplevelser flyter till ytan. Ofta helt obemärkt och utan att be om lov.

Men någonstans på vägen kan det ske, undret som skiftar perspektivet. Från att ha varit låst, beklämd, och hopsjunken kan knuten i magen smälta bort för en stund, stegen få mera spänst och bröstkorgen öppna sig. Plötsligt blir det lättare att andas.

Och någonstans ifrån får jag kraften att åtminstone för en stund acceptera verkligheten som den är, just nu. Med dem som är här. Utan dem som är borta. Och då kan denna stund rymma också andra känslor än rädsla, frustration och sorg. Jag kan återfå känslan av medlidande, förståelse, tålamod, tacksamhet, glädje – och hopp.