Ska ohövliga beviljas asyl?

Fotojournalisten Niklas Meltios senaste dokumentär och bildreportage är något alldeles extra.

Meltio följde under två års tid med vardagen på flyktingförläggningen i Kemijärvi i norra Finland.

De här två åren har han pressat ihop i en halvtimme lång dokumentär, "Kun unelmat kuolevat" (När drömmar dör).

Dokumentärens längd är i sig provocerande, för här finns öden som skulle fylla en tio avsnitt lång dokumentärserie.

Jag säger inte mera än så. Sök själva upp dokumentären på Yle Arenan.

Det jag däremot tänker säga något om är en av reaktionerna jag hade när jag såg dokumentären.

Jag tror nämligen att reaktionen är allmängiltig.

I dokumentären har irakiska män för första gången besökt en finländsk bastu.

Att vara naken inför andra och varandra är en ny upplevelse för dem.

De skämtar om det här på ett typiskt grabbigt sätt.

Min första reaktion är irritation: Hur snabbt blir inte allt en jäkla snoppmätartävling?

Men i nästa sekund backar jag bort från min reaktion. Vem är jag att döma asylsökande som badar bastu första gången?

Efter det här landar jag i min slutliga iakttagelse: Varför skulle jag inte kunna vara irriterad på någons beteende? Det är ju inte deras bakgrund som irriterar.

Beskrivningen av asylsökande rör sig på två axlar.

På den ena axeln finns de lagar och förordningar som rättsstaten Finland bundit sig till och som asylfallen ska prövas mot.

På den andra axeln finns våra moraliska övertygelser, vår uppfattning om rätt och fel, vår omedelbara reaktion på det vi ser.

Ibland är skärningspunkten nära bägge axlar.

Intuitivt kan det vara mot vår rättskänsla av avvisa barn till krigsdrabbade länder, och också Barnkonventionen slår fast att barnets bästa ska beaktas i asylprocessen.

Men det finns fall där det är viktigt att axlarna hålls isär.

Ohövliga asylsökande har lika stor rätt att söka asyl som hövliga. Faktum är att en bufflig flykting kan ha rätt till uppehållstillstånd samtidigt som en artig och genomsnäll asylsökande avvisas.

Varför? För att hur de är som personer har inget som helst att göra med deras status som flykting!

Ibland får vi trots allt för oss att de här två sakerna hör ihop.

Vi tänker till exempel att invandrarna på bussen borde tala tystare, som om deras högljuddhet hade att göra med deras rätt att ens befinna sig där.

Men det gör det inte, precis som våra tillkortakommanden och personlighetsdrag inte är avgörande för om vi får hjälp när vi behöver den.