Sju nyanser av svartvitt

En av de mest intressanta filmer jag sett den senaste tiden är Pavel Pawlikowskis "Cold War", ett kärleksdrama där vi får följa två älskande på varsin sida om järnridån under 50-talet.

Den är, precis som Pawlikowskis fantastiska film "Ida" (2013), filmad i svartvitt.

"Ida" utspelar sig i Polen under ett tidigt 60-tal och handlar om en ung kvinna som ovetandes om sitt judiska ursprung vill bli katolsk nunna. Där accentuerar det svartvita ett kargt och fattigt landskap fyllt av våld och smärta.

I "Cold War" återvänder Pawlikowskis till Polen, men känslan och temperamentet är mil från den återhållsamma Ida.

Det monokroma signalerar visserligen även här både fattigdom och begränsade möjligheter, men också ett filter av nostalgi, sentimentalitet, kryper fram.

De älskande kan inte leva ut sin kärlek på grund av yttre omständigheter, inte ens när de möts är de fria. Avsaknaden av färg blir en förlängning av detta tillstånd.

Att göra film i svartvitt signalerar olika saker, beroende på ämnesval och stil. Idag anses svartvita filmer ofta smått pretentiösa men det kan handla om allt från renodlade hommage till romantisering, estetik, budgetval, tidsmarkörer, atmosfär etc.

I bästa fall gör avsaknaden av färg att vi noterar andra saker. En duktig regissör kan till och med få oss att se mer, det svartvita gör bilderna än mer levande, målande (paradoxalt nog).

Sara Ehnholm Hielm noterade i sin recension av "Cold War" i Hufvudstadsbladet att just Östeuropa ofta skildras i svartvitt nuförtiden, men under de senaste 10 åren har det blivit ett relativt populärt val bortom genre- och platsgränser.

När Michel Hazanavicius "The Artist" (2011) vann en Oscar för bästa film var det den första renodlat svartvita filmen att göra det sedan Billy Wilders "The Apartment" år 1960. (StevenSpielbergs "Schindler's List" vann 1993 men innehåller färginslag).

"The Artist" är inte bara filmad i svartvitt utan är även nästintill helt stum. Här är formen en förlängning av berättelsen, som utspelar sig i Hollywood under slutet av 20-talet då den svartvita stumfilmen började få konkurrens av talfilmen. Något av en gimmick är det men det funkar, mycket tack vare Jean Dujardin och Bérénice Bejo, samt hunden Uggie.

Noah Baumbachs "Frances Ha" (2012) däremot är ett hommage till franska nya vågen och Woody Allens New York-skildring "Manhattan". Den fokuserar på Frances (GretaGerwig) en vilsen 27-åring i New York.

Hon hoppar mellan lägenheter, vill bli dansare och har ett komplicerat förhållande till sin bästa vän.

Det är en film som tematiskt befinner sig i ett absolut nu (vilsna millennials i prekariatet) men som estetiskt signalerar en svunnen tid.

Alexander Paynes "Nebraska" (2013) är å sin sida en odyssé om den ålderstigna Woody (Bruce Dern) som tror att han har vunnit en miljon och vill ta sig till Nebraska för att hämta sina pengar.

Här framhäver det svartvita det karga amerikanska "midwest"-landskapet. Det är en vemodig elegi över svunna tider, åldrande och familj.

Något helt annat är "A Girl Walks Home Alone at Night" (2014). Ana Lily Amirpours långfilmsdebut är något så specifikt som en iransk vampyrwestern.

Här blir det svartvita ett sätt att förmedla filmens fantasivärld och samtidigt skapa en slags självmytologisering. Den dryper av atmosfär och stil.

I december kommer Netflix att göra Alfonso Cuaróns personliga film "Roma" (2018) tillgänglig. Den vann guldlejonet i Venedig och har hyllats för både sitt innehåll och sitt visuella uttryck.

Även den är i svartvitt, och utspelar sig i Mexico City under 70-talet.

För att undvika känslan av drömlik nostalgi filmade Cuarón i färg för att sedan digitalt omvandla filmen till svartvitt.

På så sätt kunde han ha total kontroll över det visuella slutresultatet. Det svartvita blir på så sätt länken till det förflutna utan att frånkoppla filmen från nuet.

Martina Moliis-Mellberg

Kulturskribent och filmkritiker