Sista versen för tråddrageriet

Ännu den här veckan är tråddrageriet i gång i Dalsbruk, och också nästa vecka men i mindre omfattning, säger ArtoMustonen, vd vid Dalwires tråddrageri.

Sedan är det slut för det här kapitlet av industrihistoria.

Större, nybyggd kapacitet i Sverige är orsaken, förutom att lönsamheten i Dalsbruk har varit problematisk – särskilt sedan samarbetspartnern och grannen, FN-steels valsverk, gick i konkurs 2012.

Efter att det snart blir produktionsstopp i tråddrageriet ska maskinerna bort och en del rivningsarbeten göras. Mustonen hoppas ha de 17 000 kvadratmeter stora hallarna plus ett kontor tomma till årsskiftet. Dalwires ägare, holländska Mahler Investment, har ännu inte beslutat om de ska säljas eller inte. Om de säljs så behövs inga anställda för fastighetsunderhåll. Nu är femton anställda kvar på jobb, varav fem fortsätter efter nyår.

I fortsättningen hoppas Mustonen att ett servicecenter ska ge sysselsättning.

– Ett lager behövs för våra kunder i Finland. De är vana vid snabba leveranser, säger Mustonen.

Vart ska ni göra av med alla maskiner och övrig utrustning från tråddrageriet?

– Jaa, det är gamla maskiner så det är osannolikt att vi säljer dem som en helhet. Vi vill ju inte heller sälja till våra konkurrenter. Elmotorer och vissa delar tar vi till vår fabrik i Sverige. Men det mesta blir nog skrot.

Tråddrageriet tillverkar spännlina för byggnadstekniska ändamål från den råvara som valvserket tidigare producerade vägg i vägg. Sedan 2012 har tråddrageriet varit tvunget att köpa råvaran på annat håll och dessutom ofta frakta den till andra hamnar än Dalsbruk eftersom FN-steels konkursbo inte har tillåtit användning av hamnen.

Dalsbruks hamn köptes av privatpersoner och öppnades ungefär samtidigt som beslutet var klart att tråddrageriet skulle sluta med verksamheten.

Tillverkningen av spännlina startade 1982. Efter att tråddrageriet lagt ner produktionen finns ingen metallindustri kvar i Dalsbruk, det sätts åtminstone just nu punkt för 331 år av industrihistoria.