Sista gången ut – från Bryssel

Känslorna kommer till ytan på ganska underliga sätt. Under de sista dagarna i Bryssel har den dominerande känslan varit lättnad: det eviga flygresandet är (nästan) över.

De här raderna skriver jag i flygplanet en timme innan vi – förhoppningsvis – landar på Helsingfors-Vanda flygplats. Men nere i Europaparlamentets källare och framför disken där chaufförerna väntar kändes ögonblickets innebörd.

Jag började med att konstatera, att det är min sista MEP-transport till flygfältet.

– Nog kommer ni väl tillbaka, var frågan jag fick.

– Jo, kanske för att ge goda råd, inte till er, men kanske till dem där uppe.

– Det behövs nog!

Sen skakade vi lite högtidligt hand och tackade.

– Ni har alltid varit vänlig, var den sista kommentaren. Det kändes lite som ett budskap. Om de underströk att jag har varit vänlig under de här tolv åren, betyder det samtidigt att det bland mepparna finns bossiga personer, som anser att de är någonting lite finare och därför har rätt att vara vresiga om de tvingas vänta några minuter.

Jag har ofta berömt dem, påpekat hur professionella de är. Och professionaliteten i Bryssels trafik är det ingen orsak att undervärdera.

Trafiken är en evig ström av bilar, överstora leveransfordon, fotgängare, cyklister, motorcyklar, sparkbräden – allt i en nästan okontrollerad och okontrollerbar salig röra där minst hälften av alla bilister och cyklister kringgår trafikreglerna när det passar.

Samtidigt håller de aggressivt på sina rättigheter om någon annan låter bli att akta deras rättigheter.

Mest imponerad blev jag en morgon i rusningen när min chaufför berättade, att han valde just den här vägen för att i möjligast många korsningar ha den tvärgående trafiken från vänster. Det kallar jag proffsigt!

Också i övrigt var det en lyckad dag. Anna-Maja Henriksson valdes till en av gruppens vice ordförande. För mig kändes det som en stor framgång. Att komma från ett litet parti in i ett stort sammanhang visar att gruppen litar på oss, och det är just det här förtroendet man behöver för att i fortsättningen klara av utmaningarna. Och utmaningar kommer det att finnas.

Parlamentet har en brokigare sammansättning än kanske någonsin tidigare. Samtidigt är omgivningen mera utmanande. Men kanske det just är de små som nu behövs. Vi är inte onödigt stöddiga av oss, men vi har klarat oss.

Kaja Kallas, som under mina första år i parlamentet var min kontorsgranne, blir nu – om allt går som det ska – den höga utrikespolitiska representanten. Hon kommer från ett litet land med en mäktig och oberäknelig granne. Det är också en stor framgång för Europas nordliga flank.

Allt är alltså upplagt för hårt och idogt arbete. Kanske det är just därför jag känner hjärtats glädje en halv timme före landningen hemma i Finland.

Här kan du läsa fler kolumner av Nils Torvalds.