SFP och plan B eller C

Inom politiken är det viktigt att agera trovärdigt, åtminstone inför val. Sedan finns det många exempel där verkligheten inför valet avviker från verkligheten efter valet. Det här kan förklaras med att mycket hinner hända under en period på fyra år.

Trovärdighet som ett ledord i politiken har dock försvagats under de senaste åren, såväl lokalt, nationellt som internationellt. Trots detta, ska den som vill överleva den politiska vardagen, klart kunna berätta vad partiet har för målsättningar och hur man ska nå dessa målsättningar. Blir man tvungen att förklara och spekulera kring en sak i stället för att klart berätta var man står, är man genast i en sämre position.

Ur väljarsynvinkel är tydlighet i det politiska budskapet också en form av konsumentskydd. Väljarna måste veta vad partiet står för och vilka målsättningarna är. I ett val får valets vinnare politisk makt. I en demokrati måste man utgå från att valets vinnare även använder sig av den position som väljarna givit partierna och politikerna.

SFP i Egentliga Finland består av flera olika helheter. Dessa utgörs av Åbo, Åbos kranskommuner, Pargas och Kimitoön. Utöver detta kan man identifiera en grupp som kunde kallas sporadiska väljare. Även SFP:s ungdomsorganisation Svensk Ungdom och Kvinnoförbundet har en roll inom partiet. Det som gör saken ännu mera komplicerad är att SFP i Pargas och på Kimitoön inte är likformiga helheter, utan närmast ett sammelsurium av många tidigare lokalavdelningar och åsikter. SFP i Åbo är kanske mera homogent och aningen mera aristokratiskt.

Det som betecknar och sammanfattar SFP:s verksamhet i Egentliga Finland och Åboland de senaste åren är låg profil och försiktighet. En politisk linje där man försöker vara alla till lags, slutar i något skede med att man inte står för någonting och inte heller kan driva frågor som man upplever viktiga. Det här med fruktan för att de politiska konkurrenterna inte vill samarbeta med en. Å andra sidan är det klart att det behövs samarbete för att uppnå resultat, men det kan inte vara så att samarbete i alla sammanhang prioriteras högre än politiska resultat.

Problematiken kring den låga profilen för SFP kan delvis förklaras med utmaningen att ha endast en riksdagsledamot, alla andra blir i en politisk skugga. Stefan Wallin har varit en bra riksdagsman för Åboland, men genom att han agerat partiordförande och minister, så har de regionala och lokala frågorna inte alltid haft utrymme i hans kalender. Ändå har Wallin klarat av att bevaka och främja många för regionen viktiga frågor.

Även om SFP har haft en låg profil och saknar riktigt stora namn, så finns det ändå politiker som lokalt har en stark position. De kandidater som meddelat sitt intresse för att ställa upp i valet, har alla sina styrkor. Ida Schauman i Åbo, med stark bakgrund i Svensk Ungdom och flera tusen röster i valet 2015. Sandra Bergqvist, vice ordförande för partiet, med stark Pargas och skärgårdskoppling. Niklas Guseff med starka band till Kimitoön och social- och hälsovårdspolitik. Det att man har en stark lokal profil eller en stor roll inom partiet, garanterar ändå inte att man attraherar väljarna i hela landskapet.

SFP och samtliga kandidater har ändå både tid och möjlighet att höja profilen under hösten och vintern. Det som kan krångla till det för enskilda kandidater är kommunalpolitiken. I Åbo har SFP varit osynligt och det är svårt att säga vilken agenda partiet har. I Pargas är Pargas och de övriga kommundelarna relativt olika och framtidsvisionerna ganska blygsamma. På Kimitoön är SFP:s budskap svårtolkat, om det finns ett sådant.

SFP:s situation inför riksdagsvalet 2019 är minst sagt intressant. Man har allt att vinna, samtidigt som man har allt att förlora. För att komma ingång med förberedelserna inför valet måste partiet snabbt samla leden och berätta vad man tänker göra, uttryckligen berätta - inte förklara. Redan det att man varit tvungen att överge plan A och börja jobba utgående från plan B, är på sätt och vis en imageförlust.

Plan B för SFP har sannolikt varit både egen lista eller valförbund med någon annan än Samlingspartiet. Ännu torde SFP-ledningen prioritera valförbund fram om egen lista, men alternativen börjar vara få. Realistiskt sett finns alternativen B och C kvar. B står för egen lista med 17 kandidater och C står för valförbund med Centern. Trots att Centerns kretsstyrelseordförande Jani Kurvinen sagt nej till ett valförbund med SFP, kan det vara att det spåret ännu inte är avslutat. Frågan avgörs på partikanslierna i Helsingfors.

Om SFP väljer att ingå valförbund med ett mindre parti, exempelvis Kristdemokraterna, så är det högst troligt att endast en blir invald från den listan. Vad garanterar att det är en kandidat från SFP?

Ska SFP ingå valförbund och ordna en medlemsomröstning börjar det så småningom vara dags för slutliga beslut. SFP vinner på att visa vad man vill, i stället för att desperat försöka fria till alla tänkbara tekniska valförbundskontrahenter.