Sexarbete är arbete – en tydlig lagstiftning behövs

Lagstiftning. Under riksdagsvalet skrev Elpida rf:s ordförande ett öppet brev om sexköp till partierna (ÅU 31.3.2023).

Sexpo delar många av skribentens orosmoment men önskar hämta en annan synpunkt till diskussionen: i en rättsstats juridiska processer är det inte hållbart att blanda ihop termerna koppleri, sexarbete och människohandel.

Sexuell självbestämmanderätt är en av de mest centrala värden vår rättsstat uppehåller. Lagens uppgift är att skydda rätten till sexuell självbestämmanderätt och integritet, vilket bl.a. innefattar skydd mot koppleri (t.ex. att bli tvingad till sexarbete, sexuella trakasserier eller utnyttjande).

Individen har även rätt att välja vad hen jobbar med. Staten bör inte ha några som helst rättigheter att juridiskt blanda sig i sexuellt umgänge mellan myndiga personer, så länge umgänget baserar sig på alla parters samtycke. För att den sexuella integriteten ska respekteras hos alla medborgare gäller detta även för umgänge där pengar byter ägare, både ur säljarens och köparens synvinkel.

Sexpo håller med om att det krävs en tydlig lagstiftning för att kunna skydda minderåriga samt personer som hamnat i branschen utan samtycke.

Därtill bör ändå den nuvarande lagstiftningen kring sexarbete uppdateras. Strafflagen gör det omöjligt för sexarbetare till exempel att hyra affärslokaler, marknadsföra sina tjänster och göra samarbete med andra i branschen.

Enligt den nuvarande lagstiftningen är det koppleri exempelvis om en sexarbetare vill hyra en säkerhetsvakt, och där byggfirman kan köpa reklamplats på vilken nätsida som helst gör samma nätsida sig skyldig till koppleri, om de säljer samma reklamplats till byggfirmans granne, ensamföretagaren som gör sexarbete. Istället för att möjliggöra och skydda den sexuella självbestämmanderätten hindrar den nuvarande lagen dessa arbetare från att utöva det arbete de själva valt att göra.

Elpida rf:s ordförande skrev tidigare att hen “påstår att många sexarbetare inte arbetar frivilligt. Frivilligt arbete gör en person som brinner så mycket för sin sak att ingen ersättning behövs”.

Att frivilliga sexarbetare inte frivilligt skulle göra sitt jobb är en myt som gång på gång konstaterats osaklig och utan grund, speciellt i västerländsk kontext.

Förutom att skribentens utsago inte baserar sig på något konkret så är det problematiskt för grundläggande arbetspolitik: enligt skribentens karaktärisering av arbete är alla löntagare i jobb där de inte trivs.

"Skulle man brinna för sin sak skulle man göra det gratis" skulle innebära att ingen som gillar sitt jobb skulle få lyfta lön för det.

Med tanke på att en väldigt stor del av Finlands invånare är i arbetslivet och arbetar med jobb där de får lön känns detta som en skrämmande naiv utgångspunkt för arbetspolitiska linjedragningar.

Att dekriminalisera sexarbete innebär att ta bort sådan lagstiftning ur strafflagen som berör köp eller försäljning av sex av myndiga personer som ger sitt aktiva samtycke, samt straffbarheten av tjänster som stöder detta arbete (så som hyra och marknadsföring).

Det betyder inte att lyfta på sådan lagstiftning som stöder och skyddar sexuell självbestämmanderätt, och kriminaliserar sexuellt tvång, trakasserier, utnyttjande och människohandel.

Sexpo följer de linjedragningar som sexarbetare i Finland och utomlands gång på gång lyft fram: det finns problem i kommersiellt sex, och dekriminalisering är svaret.

Vill vår kommande regering skydda utsatta människor är det hög tid att skapa en lagstiftning som tillkännager och skiljer på personer som helt enkelt vill arbeta med sitt jobb, och å andra sidan personer som behöver statens hjälp.

Det går inte att skydda utsatta personer om vi inte kan skilja på två grundläggande olika saker.

Å Sexpos vägnar,

Panda Eriksson Sexualpolitisk sekreterare