Semesterförväntningar

I mina farföräldrars kök hängde under min uppväxt en tavla i keramik med orden: “Jag visste inte att alla dessa dagar som kom och som gick var själva livet.” Det var en lätt bearbetad version av Stig Johanssons dikt Förlusten.

Texten berörde mig redan i lågstadieåldern, även om jag då inte riktigt förstod vad den betydde. Under min semester har den dykt upp i tankarna igen.

Två av tre semesterveckor spenderades på resande fot. Jag hade förväntat mig dagar av kära återseenden och avkopplande sommaraktiviteter, men inte att hälften av resan skulle präglas av en rejäl förkylning.

En regnig dag på norska östkusten kollade mina vänner väderprognosen för resten av sina rätt korta semestrar och jämrade sig över hur dålig den såg ut. Jag sympatiserade med dem. Jag hade ju inte tänkt sitta där förkyld med en begynnande bihåleinflammation när jag skulle umgås med människor jag inte träffat på fem år.

Men jag tänkte också på det faktum att jag påfallande ofta hört folk klaga över sina semestrar och hur denna klagan hänger samman med alla förväntningar. Under den första egentliga semestern i mitt liv kunde jag nu för första gången förstå dem.

Finns det några andra dagar på året som är så laddade med förväntningar som våra lediga sommardagar? Möjligen jultiden, men jag tror faktiskt sommarsemestern tar hem segern. Semestern har blivit snudd på helig.

Vi beter oss lätt som om den vore själva livet och alla andra dagar en transportsträcka. Och jag tror att de allra flesta har åtminstone några orimliga förväntningar om man speglar dem mot Svensk ordboks definition av förväntan som “hopp om viss utveckling som också bedöms som sannolik.” Hur sannolikt är det egentligen att ha varmt och vackert väder största delen av semestern till exempel?

Jag tycker att vi har blivit rätt bra på att prata om att sänka kraven och förväntningarna på sommarsemestern, men jag har inte mött många som lyckats i praktiken. Tänk om vägen till sundare semesterförväntningar inte handlar så mycket om att sänka kraven på semestern som att se på hela resten av året med förvandlad blick?

Att inse att alla dagar som kommer och går faktiskt är livet och att sedan verkligen leva enligt den vetskapen. Hur skulle våra liv se ut då? Hur skulle våra semestrar se ut då?

Jag tror det är värt att försöka ta reda på svaren. Det tänker i alla fall jag göra när jag småningom återgår till rutinerna igen, men utan stora förväntningar på resultatet. Allt blir ändå sällan som jag tänkt mig, semester eller inte. Det hör till de få saker jag med säkerhet vet om livet.