Sedan min mamma dog har mitt förhållande till gravgårdar gått in i en ny fas
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I år är det med en blandning av förväntan och smärta jag låter ett djupnande höstmörker föra mig mot den stundande Alla helgons dag. För första gången ska jag föra ljus till min mammas grav.
Jag väntar med någon slags sorgtyngd iver på att få göra det, samtidigt som innebörden av ordparet ”mammas grav” fortfarande dryga tre månader efter att hon dog inte riktigt sjunkit in i mitt inre.
Grav och gravgård… jag tycker om det arkaiskt klingande ordet, använder det någorlunda parallellt med begravningsplats fast de väl inte är helt synonyma.
De många konsonanterna förankrar ordet ordentligt i mun och tanke, det känns som att jag inte kan uttala det slarvigt eller använda det utan eftertanke.
I mina öron klingar gravgård allvarligare och högtidligare än begravningsplats, kanske jag tilltalas av det också därför.
I min barndomsfamilj besökte vi flitigt begravningsplatser och gravgårdar, både här hemma i Åbo och på andra orter.
Som barn var det kanske inte alltid så häftigt att söka reda på någon avlägsen släktings grav eller att med ivriga föräldrar besöka någon känd persons grav. Men jag slogs ofta av vördnad inför alla de levda liv som hade dessa gravar som jordisk slutstation.
Sedan mamma dog har mitt förhållande till gravgårdar och speciellt Skansens begravningsplats gått in i en ny fas. Jag har i tankarna ibland övat på scenariot att jag en dag inte har bara mor- och farföräldrars grav att besöka i Åbo respektive Lovisa, utan också min mammas och pappas här i Åbo.
Nu är det slutövat vad gäller mamma. Jag är inte redo, men vad hjälper det.
Då det känns som svårast att greppa att det är graven som gäller om jag så att säga vill gå till mamma tänker jag på vad vår treåring sade inför urnnedläggningen.
Vi hade pratat om vad som händer efter momis kyrkfest, det vill säga begravningen, barnamunnen uttryckte det sedan i egna ord som att vi skulle plantera momi där vid graven tillsammans med andra blommor.
Tanken var i vuxenlogik överraskande, men den har gett mig tröst. Att plantera något bär på en fin symbolik, ett frö kan byta form och leva vidare på ett nytt sätt.
Nära och kära som inte längre går bredvid oss i detta livet finns planterade i våra hjärtan. Där finns de med oss i små och stora stunder, i vardagsstöket och i allhelgonasaknaden.